På 40-åriga Eva Kvists vardagsrumsbord i hembyn utanför Korpilombolo ligger en tjock pärm. När pärmarna går isär väller historien ut. Hon visar en grånad artikel från 1999.
– Det här är den första begäran som den här minoriteten gjorde om urfolksstatus, säger Eva Kvist, verksamhetsledare på svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T.
I dag är samerna Europas enda erkända urfolk. Tornedalingar, en av Sveriges nationella minoriteter där även identiteterna kväner och lantalaiset ingår, vill ha samma status. Deras begäran ligger nu hos regeringen.
Eva Kvist är uppvuxen med kampen och identifierar sig som tornedalning, lantalainen och kvän. Hennes pappa Weikko Kvist var en av de som startade Kvenlandsförbundet. Under tidigt 90-tal var han med och väckte frågan om att kväner skulle bli ett urfolk.
– Pappa hade nog varit glad över att jag jobbade vidare med de här frågorna. Jag har känt en väldigt stark närvaro av honom i det här arbetet.
Minoritetens historia har länge varit okänd. Judit Malmgren, doktorand i historia vid Luleå tekniska universitet menar att forskningen under lång tid ensidigt lyft fram samerna som de enda som bott i det som brukar kallas lappmarken. Ett område som sträcker sig över de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.
– Det betyder inte att forskningen varit undermålig eller felaktig, men det kan göra att man missar eller förbiser uppgifter i de skriftliga källorna, säger Judit Malmgren.
– I delar av lappmarken har samer och finskspråkiga levt sida vid sida under århundraden och tagit intryck av varandras kulturer.
Hon berättar att arkeologer ofta tillskrivit samer lämningar av kåtor, eldplatser och renskötsel, även om andra grupper vistats i området.
– Vi behöver en större mångfald i forskningen om lappmarken annars riskerar den att fortsätta bidra till reproduktionen av att det endast var samer som bodde i de här områdena.
Eva Kvist upplever att hennes minoritets historia har varit osynliggjord:
– Vi är en minoritet som inte armbågar oss fram, vi vill inte bråka. Men vi måste visa att vi har en historia och en kultur, det är inte vårt fel att den inte synliggjorts, säger hon.
År 2021 tillsatte regeringen en sannings- och försoningskommission. Syftet var att utreda och erkänna svenska statens delaktighet i de historiska orättvisor som drabbade tornedalingar, kväner och lantalaiset.
När rapporten presenterades i november 2023 beskrevs den försvenskning som minoriteten utsatts för. Bland annat förbjöds de att prata minoritetsspråket meänkieli, det förekom rasbiologiska skallmätningar och arbetsstugor där barn utsattes för misshandel.
Eva Kvist arbetade inom kommissionen innan hon blev ordförande i STR-T. Hon blir tårögd när hon tänker tillbaka på minoritetens vittnesmål som framkom under arbetet.
– Det kryper så nära och man tänker, varför gjorde man det mot oss? Staten såg oss som en folkgrupp som var av en lägre ras, som mindre värda.
För henne blev rapporten en ögonöppnare.
– Man börjar förstå den här skammen när man fattar hur saker och ting ligger till. Är det därför som jag har skämts över mitt språk och min identitet?
I sannings- och försoningskommission ger man flera förslag till regeringen för att stärka minoriteten. Bland annat bör regeringen utreda om tornedalingar, precis som samer, ska ha urfolksstatus i Sverige.
De beskriver även hur, tornedalingar som haft en lång tradition av att bedriva renskötsel, missgynnas av den nuvarande regleringen av rennäringen.
Eva Kvist tillhör själv en så kallad koncessionssameby vilket innebär att hon får bedriva renskötsel trots att hon inte är en renskötande same. Minoritets rätt till att äga renar är begränsad och hon måste ha ett renmärke som är kopplat till området där hon bor. Skulle hon flytta till sin pojkvän i Kiruna, något hon har funderat på, skulle hon förlora renarna. Det vore som att förlora en del av sig själv, säger hon.
– Jag vet att det är många som inte ens kopplar minoriteten till renskötsel. Men tittar man historiskt så hade nästan alla gårdar renar.
Hennes renar står några meter från ytterdörren. De kikar uppmärksamt bort mot matboden som står i hagen medan hon förbereder utfodringen.
– Renskötseln är jätteviktig för mig. Jag minns när jag var liten och sov i renhagen medan pappa höll på med renarna.
En skoltaxi rullar in på gården medan hon står i renhagen. Sonen Helmer går vant in i hagen och medan de pratar meänkieli sinsemellan hjälper han sin mamma.
– En stor del av den här kampen är för att mina tre barn ska kunna känna sig stolta över vår kultur och vårt språk, och ha möjligheter att utöva den i framtiden.
– Men jag vill också att våra förfäder ska få upprättelse och att jag själv vill kunna känna stolthet över vem jag är och vår kultur.
För att bli ett urfolk behöver man exempelvis ha en historisk koppling till sina traditionella landområden. Man ska även skilja sig kulturellt eller språkligt från majoritetsbefolkningen. Men det finns ingen myndighet eller organisation dit man kan ansöka om att bli ett urfolk. Det är i slutändan ett politiskt beslut som krävs.
I en enkät som DN skickat ut till samtliga riksdagspartier är Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet de partier som vill utreda frågan om kväner, tornedalingar och lantalaiset kan få urfolksstatus. Socialdemokraterna ”välkomnar att frågan utreds vidare men har i nuläget inte tagit ställning i sak”. Resterande partier har inte tagit ställning i frågan.
Eva Kvist vill se ett större politiskt engagemang i frågan och att staten tar ansvar över frågan. För henne handlar inte urfolksstatusen om att ta markrättigheter från den samiska befolkningen.
– Vi vill inte att samerna ska fråntas något, det handlar om att vi ska erkännas snarlika rättigheter. Vi har en planet som vi alla bor på. Vi kan inte begära monopol över kultur, traditioner och marker.
Hon säger att minoriteten står inför två vägval: antingen släppa taget om deras historia, kultur och tradition eller höja sina röster och protestera:
– Väljer vi det ena är det försvenskningen som väntar i slutet av den vägen. Vi måste visa att vi finns och att våra röster är viktiga. Så jag tror att det är kampen som vi aktivt måste välja.
