Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Springsteen: deliver me from nowhere” utspelar sig under några år efter den storslagna ”The river”-turnén – som jag hade den stora glädjen att närvara vid som tonåring på Hovet i Stockholm 1981. Ursäkta en lite väl egocentrisk inledning men det är omöjligt att anmäla den här biografiska filmen om Bruce Springsteen utan att bli lite för personlig.
Mina fötter börjar stampa takten redan vid den första konsertscenens ”Born to run” – och så fort det sjungs, börjar någon del av min kropp röra på sig. Armhåren ställer sig i givakt när den gamla favoritlåten ”Highway patrolman” (som Sean Penn sedan gjorde ypperlig film av i ”Indian runner”) tonar fram och rysningarna studsar mellan hjässa och tår när Springsteen och The E street band brassar på med ”No surrender”.
Min närmast pavlovska reaktion är ändå lite udda. Det är ju inte ens den riktiga Bruce där uppe på duken, bara Jeremy Allen White (”The bear”) som trots sitt överbett ska föreställa underbettets främste representant på jorden. Kort sagt är jag genuint överraskad över att min gamla Springsteen-vurm är så självklart sammankopplad med mitt nervsystem, att jag så värnlöst sugs in i det här dramat som koncentrerar sig på rockarens depression och skapandet av den dystopiska plattan ”Nebraska”.
Min inre kritiker är alltså inlåst i den mentala garderoben men ropar genom dörren att filmskaparen Scott Coopers film bitvis är smått sentimental, en gnutta övertydlig och att den kräver en del förförståelse för att sitta ihop som ett fullödigt drama. Vilket väl i och för sig är helt okej, det är väl trots allt mest Bruce-fans som kommer att lösa biljett.
Scott Cooper brukar leverera stabila dramer om fårade män med blödiga hjärtan. Gärna med Christian Bale i huvudrollen, som i ”Hostiles” och ”The pale blue eye”. Cooper är med andra ord född just för att regissera och skriva filmen (efter Warren Zanes bok) om tillkomsten av mjukmachon Bruce Springsteens mörkaste album.
Jo, visst får vi den vanliga konflikten mellan konst och kommers, som är en given premiss i porträtt av egensinniga kulturskapare, men annars undviker Cooper tacknämligt nog den uttjatade genreformelns tre steg: Uppgång-Motgång-Framgång.
Här rör vi oss i stället bara på två tidsplan, barndomens såriga relation till en guttural far och tidigt 1980-tal. Kopplingen mellan scenerna från uppväxten, i svartvitt foto, och den filmiska nutidens själavåndor är kongenial. De ger faktiskt några nya pusselbitar (och då har vi ändå fått en hel drös av sådana genom åren, i diverse dokumentärer) till porträtten av en legendar. Som fortfarande lever (filmgebitet är en otålig bransch).
Jeremy Allen White är på intet sätt lik förlagan, vilket inte stör alls. Hellre det än lösnäsa och gummihaka. Skådespelaren manar i stället förtjänstfullt fram Springsteens persona och laddade energi, konsertscenerna (där White sägs sjunga själv), är svettstänkande suggestiva. Det personliga livet, med föräldrar, kvinnor och kompisar, är så klart på ett eller annat vis en fiktion som vi får köpa eller förkasta. Välspelat är det utan tvekan och Jeremy Strong (den älskvärde neurotikern Kendall i ”Succession”) gör filmens raraste roll som musikerns manager och extramamma Jon Landau.
En stark trea, hörs det genom garderobsdörren men ståpälsen får betyget att ta ett litet berusat skutt uppåt.
Se mer: Tre andra musikerporträtt som fått mig att stampa takten på ett närmast oprofessionellt vis: ”The doors” (1991), ”Control” (2007), ”Bohemian rhapsody” (2018).
Christoffer Carlsson: På ”Nebraska” försökte Bruce Springsteen återfinna sin mänsklighet
