Svindlande Stockholmsvisioner som skrotades

En 40 våningar hög art deco-koloss till byggnad pryder omslaget till Karl Kadhammars bok ”Stockholmsdrömmar – staden som aldrig byggdes”. Runt omkring byggnaden syns en välbekant miljö – är det inte Blasieholmen?

Boken visar orealiserade stadsplaner och byggnader, och tanken svindlar titt som tätt på de 200 sidorna. Med hjälp av en ny typ av datavisualisering har Kadhammar och hans medarbetare Martin Norlin kombinerat nutida foton med arkitekternas dåtida förslag, vilket får alternativa stadsbilder att se fullständigt naturtrogna ut.

”Europas högsta ’skyskrapare’” kallades nämnda art deco-byggnad när den 1927 föreslogs av ingenjören Thor Thörnblad, inspirerad av resor till Amerika. Hade den byggts och kanske börjat utgöra norm för stadens planering, så hade Stockholm definitivt sett annorlunda ut. Men dåtidens kommunstyrelse röstade nej till denna ”trappstegspyramid” med ljusförlusten omkring byggnaden som främsta argument.

Det är många storslagna planer som gått om intet genom åren.

Av boken framgår att vi lika gärna hade kunnat bo i ett Stockholm där en tät stenstad bredde ut sig från Djurgårdsbrunnsviken i söder till Brunnsviken i norr. Om ett alternativt förslag till det som nu är Södra Station blivit byggt skulle Södermalm se ut som Manhattan. Och om Le Corbusiers förslag från 1932 blivit verklighet skulle nio gigantiska lamellhus på Norrmalm och Södermalm rymma 300 000 invånare, medan Gamla stan skulle vara en öppen, grönskande plats.

Jag är glad att dåtidens politiker var kloka nog att stoppa planerna.

Om Nordiska museet i sin tur hade byggts enligt ursprungsförslaget skulle det vara ett fyra gånger större, vasaborgsliknande renässanskomplex med borggård och fyra flyglar. Och Nationalmuseum var först tänkt att bli ett vitt palats på Kungsklippan, på platsen där stadsarkivet nu huserar. Direkt söder om Riddarholmskyrkan kunde det legat ett stort riksdagshus i nygotisk stil, ett sådant föreslogs på 1860-talet av August Emanuel Rudberg sedan det tidigare riksdagshuset på Riddarholmen blivit för litet.

Det djärvaste förslaget till riksdagshus skulle dock, långt senare, komma från Léonie Geisendorf. Om hon fått som hon velat 1971 hade vi inte haft någon Helgeandsholme i dag. I projektet ”Upp i vind” föreslog Geisendorf nämligen att holmen skulle grävas bort och ersättas med två broar. Mitt i vattnet skulle sedan två trappformade höghus och en plenisalsbyggnad placeras.

Olika tiders förslag till Slussen och Nobelmuseum finns också dokumenterade i boken, liksom många av de skisser till kallbadhus som figurerat på ritningsborden genom åren. Tänk om till exempel Andrén Fogelströms eleganta förslag till ”badpalats” vid Söder Mälarstrand från 2021 kunde bli verklighet. Det sätter i alla fall igång mina Stockholmsdrömmar.

Att vi genom tiderna rumsterat om ganska rejält även i landskapet tas också upp i boken. Det är åtskilliga sjöar och öar som blivit en del av fastlandet genom markutfyllnad.

Kadhammars sätt att visa bilder av potentiella framtider, som numera är dåtider, är både tacksamt och tankeväckande. Texterna har en lättsam ton och bjuder förutom fakta på underhållande kuriosa, som att Knut Lindmark, mannen bakom Brunkebergstunneln, under bygget drabbades av så stora ekonomiska problem att tunneln började kallas ”Lindmarks undergång”.

Men hos mig väcker boken också mer allvarsamma tankar. Inte minst kring det gigantiska ansvar som vilar på politikerna i stadsbyggnadsnämnden – det är ju de som har makten över Stockholms utveckling. Deras beslut om vad som ska byggas eller inte blir avgörande för generationer framöver.

Men hur rimmar det uppenbara behovet av långsiktighet i stadsplaneringen med det faktum att politiker är valda på fyra år och ofta, i ljuset av det, tenderar att ta kortsiktiga beslut?

”Stockholmsdrömmar” är en oupphörligen fascinerande bok. Jag slukar den på samma sätt som i barndomen ”Fem på nya äventyr”. Så varför fyller den mig samtidigt med ett sådant vemod? Förmodligen har det har att göra med att forna tiders storvulna drömmar i vår tid så ofta byts ut mot trångsynt ekonomism.

Jag önskar att jag kunde vara lika obekymrad som Kadhammar framstår i sina texter. I mina öron låter han okritisk, på gränsen till naiv, när han skriver att stadsutveckling handlar om att ”en visionär har velat tillföra något nytt” eller att ”vi människor hela tiden vill utveckla, förbättra och förnya”. Men kanske handlar det bara om läsa in nya betydelser i ord som ”vision” och ”förbättra”.

Det är viktigt med framtidsbilder, också i tider av klimatförändringar, lågkonjunktur och geopolitisk oro. Samhällsbyggnadsbranschen står inför enorma utmaningar och en knepighet, bland många, är att de mest hållbara drömmarna numera kan handla om sådant som inte syns.

I dag påtalar allt fler vikten av att ta hand om de byggnader och miljöer som redan finns. Delar av branschen arbetar redan efter devisen ”alles ist umbau” (allt är ombyggnad). De försöker svara på 10 000-kronorsfrågan ”Hur gör man förändringar som ökar hållbarheten utan att skada kulturvärdena?” och putsar på befintliga klenoder.

Ett exempel är 1980-talsjuvelen Tensta Gymnasium, ritat av Gösta Uddén, som nu anpassas för undervisning i vår tid utan att förvanska ursprungsarkitekturen. I Alviks strand har man också, tvärtemot ett tidigare beslut, bestämt sig för att inte riva de så kallade båghusen. Att gatorna i området på grund av detta kommer att bli smalare än nuvarande regler stipulerar har man valt att kompromissa med. Byggnaderna transformeras varsamt för nya typer av användning.

Vår tids hållbarhetsutmaningar kräver både list och styrka hos samtliga involverade. Det behövs såväl nytänkande som djuplodande kunskap och retorisk skicklighet för att sälja in den ofta mer eller mindre ”osynliga” arkitekturen för politikerna. Oroväckande nog handlar det här om drömmar som för många är minst lika provocerande som en gång Thor Thörnblads ”skyskrapare” var.

Läs fler texter av Annica Kvint på dn.se

Läs mer om konst på dn.se