Syftet med dokumentärserien ”30 dagar i fängelse” var att ge en bild av tillvaron inne på en svensk anstalt, och några av de människor som vistas där. För att göra det ville journalisten Christoffer Hjalmarsson under en månad leva som om han vore intagen.
I en tidigare produktion, ”36 dagar på gatan”, gick han in i ett liv som hemlös. Filmen vann pris på Kristallen för bästa fakta- och samhällsprogram 2019.
Det här projektet ställde delvis andra krav och inspelningen föregicks av långa förberedelser: Kriminalvården omges av ett strängt regelverk och flera nivåer av sekretess. Efter diskussioner mellan produktionsbolaget ITV och Kriminalvården kom man överens om förutsättningarna. En riskanalys gjordes för vilka svårigheter som skulle kunna dyka upp, till exempel runt säkerhet och hot. Viktigt var att all medverkan från intagna och personal var frivillig.
”30 dagar i fängelse” sändes i maj. Tittaren kommer särskilt nära några av de intagna. En av dem är 33-årige David. I serien beskrivs hur en sorts vänskap mellan journalisten och David växer fram, och när han blir fri efter avtjänat straff blir det ett känslomässigt farväl vid grindarna.
De behåller kontakten, i seriens sista avsnitt har David återgått till en tillvaro utan egen bostad. Hans möten med socialtjänsten har inte kommit till stånd.
Kontakten fortsätter även efter inspelningens slut i våras. Davids fall har berört Christoffer Hjalmarsson personligen, och i juli skriver han på Facebook: ”Det gör ont. Lika ont varje gång … Jag försöker omfamna dig, du har magrat… Aldrig i hela mitt liv. Jag fixar INTE att mista en till person som jag älskar”. Intill inlägget ligger hjärtan och bilder på David. I augusti beskriver han i ett annat inlägg en innerlig relation, men skriver att hans eget utrymme att hjälpa är begränsat.
David har sedan han var 18 år dömts för flera våldsbrott, bland annat grov misshandel. Han har också funnits skyldig till skadegörelse och rån, till att ha dödat en hund och hotat en chefredaktör och en åklagare. Han har fått kontaktförbud mot flera personer. Så sent som i april dömdes han bland annat för brott mot knivlagen.
Mats Lundblad, seriens projektledare på SVT, som beställt produktionen, anser att det är bra att Christoffer Hjalmarsson har behållit kontakten:
– Det är viktigt att visa att vi inte utnyttjar dem vi skildrar. De är också människor som kan behöva relationer. Det är en svår roll att både dokumentera människor och engagera sig i dem och för en SVT-anställd finns det gränser för vad man kan göra. Att hjälpa till med professionella kontakter – som det handlar om här, som jag förstått det – tycker jag att man kan göra.
Mats Lundblad ser en skillnad mellan vilken nivå av personligt engagemang som ryms inom det journalistiska uppdraget i nyheter och granskande journalistik å ena sidan, och personlig dokumentär skildring, å den andra.
– Där är en nära relation till de medverkande ofta en förutsättning för att skildra deras situation, och det är kanske inte möjligt eller försvarbart att avbryta den relationen så snart kameran stängs av.
Det finns flera fall då journalister etablerat privata kontakter med personer de bevakat eller rapporterat om. 2021 uppmärksammades att en reporter på Sveriges Radio fick en privat relation med en misstänkt islamist, som Säpo ansåg vara en säkerhetsrisk. Reportern slutade kort därpå på Ekot. Under ett arbete med en dokumentär om flyktingar 2015 hjälpte tre SVT-medarbetare en syrisk pojke att ta sig till Sverige. De dömdes för människosmuggling. En reporter på DN avslöjades nyligen ha överfört pengar till ett konto som polisen misstänker kontrolleras av en gängkriminell person som reportern tidigare haft kontakt med i tjänsten. Reportern har slutat på DN.
Christoffer Hjalmarsson säger att han under många år hållit kontakt med personer han följt länge.
– För mig är det livsviktigt och ett ansvar, i det här fallet gentemot de intagna. Det är människor som ofta saknar tillit till myndigheter, till rättsväsendet eller till medierna, och att komma dem nära är ett privilegium.
Metoden i serien, fortsätter han, är att leva sida vid sida, och att en närmare och ömsesidig relation växer fram är naturligt. Den har han aldrig haft för avsikt att släppa, men menar att gränsdragningen inte alltid är lätt.
– Jag skulle inte, till exempel, samla in pengar. Jag har köpt pizza till David när vi har träffats, och förmedlat en kontakt med en person som kunnat hjälpa honom.
Christoffer Hjalmarsson säger att många tittare hörde av sig när det sista avsnittet sänts, undrat hur det gått och velat hjälpa. Han har själv börjat fundera på att göra en uppföljande film.
Journalisten och tidigare Medieombudsmannen Ola Sigvardsson, som inte sett serien, anser generellt att alla journalister måste vägledas primärt av en sak:
– Vem är uppdragsgivaren? Det är tittaren, läsaren, lyssnaren. På den här punkten är jag fundamentalistisk, men man lämnar sin roll när man engagerar sig. På ett mänskligt plan är det förståeligt, men i rollen som journalist bör man avstå från att bli aktivist. Man riskerar både mediernas och sin egen trovärdighet. Det kan låta cyniskt, men jag tycker att det är viktigt att hålla på det.
Att komma nära andra människor kan absolut vara en del av jobbet, utvecklar Ola Sigvardsson resonemanget, men när arbetet med ett reportage är över bör man avsluta relationen.
– En journalist bör veta var gränserna går för ens uppdrag går.
