Sydkorea och bågskytte – en sann kärleksrelation: ”Hård gallring”

De gjorde debut i de olympiska spelen i Los Angeles 1984 och har sedan dess tagit 23 guld, nio silver och sju brons – totalt 39 medaljer. Damlaget har inte förlorat lagtävlingen sedan en sådan infördes 1988.

Varför har Sydkorea blivit ett framgångsrikt landslag i bågskytte?

Det finns flera anledningar, menar Cenneth Åhlund, generalsekreterare på Svenska bågskytteförbundet. Dels handlar det om att de har systematiserat sporten, dels är bågskyttet en nationalsport och något kulturellt.

– Det har alltid funnits ett stort intresse för sporten i landet. Efter Koreakriget och påverkan från närvaron av USA tog de beslutet att modernisera bågskytte och satsade stort ekonomiskt, bland annat genom att utbilda tränare.

2016 tog Sydkorea fyra guld av fyra möjliga. Sportens tradition sträcker sig långt tillbaka i tiden och dessutom kommer många av världens mest framgångsrika bågskyttar från just Sydkorea.

– De har även ett system i skolan där alla barn får hålla på med idrott, som en filosofi. Barnen gallras rätt tidigt där endast de mest lämpade får fortsätta utöva sporten, säger Cenneth Åhlund.

– Detsamma gäller bågskytte, de som inte duger får inte skjuta alls. Det är hård gallring. De som inte är tillräckligt bra får hålla på med fotboll eller pingis, till exempel, och tvärtom.

Åhlund säger att han har besökt Sydkorea flera gånger och sett hur de tränar. Mycket handlar om teknik där alla kroppsdelar ska hänga ihop. Annorlunda är det här, särskilt i norra Europa.

– Vi skulle aldrig säga till din son att du har för långa armar i förhållande till axlarna och att du därför inte kan skjuta bågskytte. Här gör vi vårt bästa för att alla ska få en möjlighet. Men i Sydkorea är de betydligt rakare.

– Elitskyttarna i Sydkorea skjuter i något som kan kallas för en korpserie där varje företag, skola eller universitet har ett bågskyttelag. Det är en intern proffscirkus, och det gäller många andra idrotter i landet.

Den sydkoreanska satsningen har varit långsiktig, tålamod är ett nyckelord. Tidigt upptäckte de att det kommer bli svårt att bli världsledande i fotboll. Därför tog de beslutet att satsa på bågskytte – och en ordentlig tränarutbildning.

– Deras mest kända tränare, Kisik Lee, åkte till Australien och lyfte dem till en hög nivå. Sedan åkte han till USA och gjorde samma sak, säger Cenneth Åhlund.

Mycket handlar även om, föga förvånande, pengar.

– För några år sedan hörde jag en siffra att de har 250 heltidsanställda tränare och 1 000 bågskyttar. Så det innebär en tränare på fyra skyttar. I Sverige har vi ingen betald tränare alls och 10 000 bågskyttar.

– Deras budget för bågskyttet var 2019 motsvarande drygt 215 miljoner kronor, jämfört med vår budget på fem miljoner kronor samma år.

Det finns flera länder som kan hota Sydkorea. Turkiet är ett land som har satsat, även Indien har gjort en satsning, men inte lika omfattande.

– Främsta konkurrenter är väl Kina, Indien, Turkiet, Mexiko och de mer ”vanliga” idrottsländerna som USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland, säger Cenneth Åhlund.

I Sverige går utvecklingen åt motsatt håll. För första gången sedan bågskyttet kom tillbaka till OS-programmet 1972 har man ingen representant.

Åhlund medger att de har hamnat ”långt efter” och menar att det beror på tränare som inte har tid eftersom jobbet ska göras ideellt, men även skyttar som tvingas betala sina egna resor inom landet.

– Riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté vet om förutsättningarna, men jag skulle vilja påstå att om staten vill glänsa med medaljer och prestationer så är det dags att börja betala för det. Vi är ett amatörland i sporten och det gäller även våra nordiska grannar, Finland, Danmark och Norge.

Läs mer:

Armlöse bågskytten fick lära sig skjuta rådjur med pilbåge för att överleva

Malin Fransson: Tänk att det fanns en tid när den höga hatten var största problemet