Tv-serie

Betyg: 5. Betygsskala: 0 till 5.

”Trolösa”

Regi: Tomas Alfredson

Manus: Sara Johnsen. I rollerna: Frida Gustavsson, August Wittgenstein, Gustav Lindh, Poppy Klintenberg Hardy. Lena Endre, Jesper Christensen m fl. 6 avsnitt x 45 min. Språk: svenska. Premiär SVT 26-27/1 (svtplay + SVT 1).

”Ingen form av vanligt misslyckande, varken sjukdom eller ruin eller motgång i yrket, ger så grymt och djupt avtryck i medvetandet som en skilsmässa. Den vidrör direkt all ångests ursprung och väcker den till liv. Med ett enda hugg tränger den så djupt som livet över huvud taget når.”

Kan det sägas hårdare? Den tyska dramatikern Botho Strauss angav tonen i ett nattsvart inledningscitat första gången som Ingmar Bergmans djupt personliga skilsmässoberättelse ”Trolösa” blev film kring millennieskiftet. Ett stiliserat, talträngt triangeldrama i regi av Liv Ullmann där den åldrade regissören återkallade smärtsamma minnen av en tumultartad och livsavgörande otrohetsaffär 1949.

Erland Josephson, som spelar Bergmans alter ego, får i filmen ett drömlikt besök av sin kärlek, den sedan länge bortgångna Marianne (Lena Endre). Tillsammans återkallar de två en passionerad kärlekshistoria till priset av en vänskap i spillror, ett övergivet barn och en sårig vårdnadstvist.

I en tid när allt tycks handla om tillbakablickande återvinning i film- och tv-världen är det lätt att bli lite misstänksam. Men serien ”Trolösa” är faktiskt bättre än originalet. När Tomas Alfredson återvänder till samma grundberättelse 25 år senare är den borgerliga polityren borta och klangen radikalt annorlunda. Tiden andas det fria, snygga sjuttiotalet när konsten och kulturen fortfarande var i rörelse. Döden är upphävd. Det råder en jazzig, syndigt sexig lustkänsla – om än med sorgkanter. Man känner livet i sig.

Det hela börjar med att filmregissören David Howard (Gustav Lindh) lämnar sin familj i England och reser till Stockholm. Han ligger i skilsmässa och får övernatta hos sin bästa vän Markus (August Wittgenstein), en hipp pianist som är lyckligt gift med skådespelaren Marianne (Frida Gustavsson). Parets lilla dotter Isabelle (suveränt fint spelad av Poppy Klintenberg Hardy) avgudar David och blir glad som en lärka över besöket. Trion kommer ännu närmare varandra när David gästar familjens flott bohemiska sommarvilla i skärgården.

I den avslappnade sommarvärmen ger Marianne David en erotisk roman om en frigjord kvinna med två män. Han skriver manus och ger henne huvudrollen. Verklighet och dikt börjar flyta samman, gränser passeras och den förbjudna passionen mellan dem slår till med naken och förödande kraft.

Det är fantastiskt att se hur Tomas Alfredson och den norska manusförfattaren Sara Johnsen gör den här gamla storyn till sin. De hakar fast vid det som känns tidlöst kring uppbrott och skilsmässa. Och de gör de rätta nedslagen i de gamla nyckelscenerna, men förhåller sig i övrigt fritt och självständigt.

Den baguettklyschiga och glättigt svekfulla Parisresan från första filmen är – stort tack för det – utbytt mot en mycket häftigare festivaltripp till Tjeckoslovakien där Davids och Mariannes gemensamma och utmanande film ”Susanna” ska visas. Hela grejen blir en lekfull och smågalen hommage till Milos Formans och andra tjeckiska regissörers fritt blåsande sjuttiotalsfilmer.

Även om det är den erotiska kemin mellan Frida Gustavssons självlysande Marianne och Gustav Lindh som det slår mest gnistor om blir hela triangeldramat rätt eldfängt. Sällan har heller svartsjuka skildrats som ett sådant destruktivt vansinne.

Det riktigt dramaturgiska genidraget är att infoga ett nutidsplan där Marianne (en återvändande Lena Endre i full sving) och David (den vackert fårade dansken Jesper Christensen) återförenas som sjuttioplussare och tillsammans tvingas skärskåda de ruiner som de lämnat efter sig. Där, hos dem, gör det bitvis väldigt ont att vara. Där finns vuxna barn som hatar, vuxna barn som fortfarande lider av föräldrarnas svek. Dessvärre är samspelet mellan Endre och Christensen väl stelt och distanserat, delvis beroende på hans lite för klumpiga svenska.

Den känslomässiga jämmerdalen kontrasteras välgörande och lugnande av en genomgående makalöst snygg iscensättning och ett virtuost foto av den polska fotografen Monika Lenczewska som knyter ihop avsnitten till ett enda oemotståndligt, sträcktittarnödvändigt flöde.

Serien är också en scenografisk nostalgifest som flörtar skamlöst med oss sextio- och sjuttiotalister. Ett hastigt lunchmöte på den statliga hamburgerrestaurangen Clock, tidstypiska konstaffischer och välvalda modedetaljer skapar ett oemotståndligt minnescollage. Samtidigt med en viss förhöjning som gör allt lite drömskt och svävande.

Trots förändringarna ligger serien ”Trolösa” på många sätt mycket närmare Bergmans liv och värld än filmen. Tematiskt och miljömässigt visst, men kanske framför allt visuellt. Parallellerna mellan Mariannes snickarglädjeparadis vid havet och Isak Borgs ljust glädjefyllda barndomshem i ”Smultronstället” är ett av flera slående exempel.

Kanske kan man se den uppdaterade versionen av ”Trolösa” som Alfredsons gåva till sin regissörsidol, ett bud om att försoning trots allt kan vara möjlig.

Läs mer:

Tomas Alfredson: ”Bergman hade säkert hatat min version”

Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad

Share.
Exit mobile version