Ett hav av stelnad kåda breder ut sig på golvet i Goldin+Sennebys utställning ”Flare-up”. Över detta spektakulära landskap löper en ramp av blånat trä, angripet av barkborrar. I rummet intill tronar skulpturer från serien ”Multipla ärr”, lysande och bärnstensfärgade avgjutningar av ärrbildningar på träd som tappats på kåda.
Det är nu ingen enkel bild av rovdriftens effekter på natur och levande varelser. Som ofta hos konstnärsduon blir verken till noder i ett system av associationer, där saker kopplas ihop på mer och mindre oväntade sätt (se intervju i DN 8/3).
Få konstnärer har de senaste decennierna presenterat så konceptuellt utarbetade projekt. I ett av deras tidigaste verk ”Headless” (2007–-2015) initierade de kartläggningar av ett offshoreföretag på Bahamas, en process som utvecklade sig till en bild av det internationella finanssystemets undanglidande och labyrintiska karaktär.
En viktig del av deras verk är att de ofta är gjorda i samarbete med andra – författare, ekonomer, scenografer – som också regelmässigt framträtt i konstnärernas ställe. Ett sätt att arbeta som konsthistorikern Claire Bishop kallat ”delegated performance”, konstprojekt som medvetet approprierar vår tids outsourcinglogik.
Vilket Goldin+Senneby drog till sin spets i ”Evig anställning”, deras uppmärksammade förslag till offentligt konstverk till station Korsvägen i Göteborg. En evigt pågående performance konstruerad så att verket skulle bestå så länge vårt nuvarande ekonomiska system – där pengar genererar mer pengar än arbete – fortsätter att råda.
Utställningen på Accelerator känns annorlunda ur det perspektivet. Här får materialen arbeta i högre grad. Det är visuellt starka verk, ibland kanske väl tydliga. Som de trädliknande skulpturer, ”Feromonfällor”, som formats till aggressiva mördarmaskiner för barkborrar. En nattsvart bild av monokultur och förstörelsen av de komplexa samspel som är grunden för mångfald i ett ekologiskt system.
Men konstnärerna har också satt sig själva i arbete på ett nytt sätt, mer specifikt genom Jakob Sennebys erfarenheter av att leva med MS, multipel skleros.
I ett av de starkaste verken, ”Den gråtande tallen”, ställs sjukdomen i relation till en tall som genmodifierades i ett amerikanskt laboratorium för att överproducera kåda. Experimentet lyckades över all förväntan men fick avbrytas på grund av kådans lättantändliga egenskaper. Nu har tallplantan hamnat i Stockholm, ”devitaliserad” och ingjuten i kåda, upplyst inifrån. På en gång vackert och sorgligt.
I en performanceföreläsning i anslutning till utställningen beskrev konstnärerna två skeenden parallellt. Det ena Jakob Sennebys upplevelser av kroppens förändringar under de tjugo år han levt med MS, och inte minst mötena med en läkarvetenskap med ett i alla meningar fläckvist seende. Det andra när zoologen Elie Metchnikoff 1882 tryckte in en citrustagg (från ett tangerinträd) i en sjöstjärnelarv och kallade reaktionen i cellerna för ”immunförsvar”.
Om immunitet tidigare varit en juridisk term i samband med beskattning av mark, introducerades det nu för första gången som ett medicinskt begrepp, som beskrev kroppen som i krig med sin omgivning. Och med sig själv.
Man kan kalla utställningen självbiografisk, men Goldin+Sennebys undersökningar kopplar liksom tidigare samman det närmaste här och nu med mekanismer som återverkar också på ett större plan.
Det är elegant och behärskat. Men jag uppfattar också en vrede i sättet som verken tar sig an en systemisk våldsamhet. En tagg i en genomskinlig kropp, vinstdrivna läkemedelsföretag, en förståelse av kroppens gränser formad av krigsmetaforer.
Läs mer
Goldin+Senneby gör konst om genmodifierade tallar
Konsten och kapitalet sitter i samma båt
