Under 2010-talet lyckades en kille från Perth skapa sitt eget hörn av samtida indiepop. Kevin Parkers musikaliska projekt Tame Impala definierade i mångt och mycket det förra decenniet, med karakteristisk falsettsång mot en drömskt poppig, och samtidigt melankolisk, ljudvägg.
Nu är ett nytt album ute, det första på fem år.
– Jag lär mig att njuta mer och mer för varje gång! utbrister Kevin Parker när jag över länk frågar hur allt känns i releasetider.
”Deadbeat” 2025, ”The slow rush” 2020 och ”Currents” 2015. Förvisso ”Lonerism” 2012, men dessförinnan ”Innerspeaker” 2010. Men att Tame Impala har hållit en jämn och tillfredsställande utgivningstakt var aldrig meningen.
– När jag släppte mitt senaste album sa jag till mig själv att det skulle ta ett år till nästa, säger Parker. Men sedan kom pandemin och sköt upp allt turnerande.
För att skingra eventuella missförstånd: Tame Impala är alltså Kevin Parkers soloprojekt, även om en vanligt förekommande googling tycks vara ”Is Tame Impala a band?”.
Är det svårt att veta var Kevin Parker slutar och Tame Impala börjar?
– Ja, det är svårt ibland! Men det har mer med persona att göra…
– Genom åren har Tame Impala förändrats i mitt huvud kring vad och vem det är. I början ville jag verkligen att Tame Impala skulle vara ett band. Jag ville inte vara ensam, ville inte vara en soloartist. Men jag har långsamt insett att, ja, det behövde vara på det här sättet.
”Deadbeat” skiljer sig en del från Tame Impalas tidigare skivor. Soundet är mer elektroniskt, låtar som ”Not my world” eller ”Ethereal connection” framstår mer som tempostarka klubbanthems än sårbara indiepopsånger. Nej, allt är inte dansmusik (som lyssnare tycker jag mig höra spår av allt från Beatles till Enya) men förflyttningen är ändå påtaglig.
– Jag älskar hypnotisk, repetitiv elektronisk musik, säger han. Så jag ville utforska det mer. Tidigare har jag inte velat testa det för mycket, då har jag stoppat mig själv, men inte den här gången.
Hur kommer det sig? Vad höll dig tillbaka tidigare?
– Jag tror att jag var väldigt medveten om hur allt skulle passa in i Tame Impala-världen. Kanske var det inte rätt tidpunkt. Den här gången kände jag mer fuck it, jag beslöt mig för att inte oroa mig och i stället bara göra det som kändes rätt.
Femton år har gått sedan debutalbumet. Hur gör man som artist för att förnya sig själv men också förbli relevant? Kevin Parker funderar en stund.
– Jag tror att det bästa sättet är att inte vara för fäst vid det som man har gjort. Varje person utvecklar sin musiksmak, världen utvecklas, musikvärlden utvecklas. Man måste helt enkelt följa med i det, följa den instinkten och drivkraften att utvecklas. Lita på att om något känns spännande för en själv, så kommer det vara spännande för andra.
Han skrattar till.
– Jag har ingen masterplan för hur man fortsätter vara relevant, ingen strategi. Jag snarare gör vad jag vill göra.
Vad skulle Kevin Parker anno 2010 ha tyckt om det nya albumet?
– Han hade älskat det! Han skulle bli imponerad av att det var han som gjort det. Kevin Parker 2010 visste inte hur man gjorde elektronisk musik. Allt han gjorde var att spela trummor, gitarr och bas, och spela in det.
Tillbaka till det typiska Tame Impala-soundet. Varför har det blivit så populärt? Parker kan inte riktigt svara själv, men han menar att någonting hände när ”Currents” kom 2015, med hitlåtar som ”Let it happen” och ”The less I know the better”.
– Det tog ett tag för folk att haka på, men jag gör bara musik som jag tycker är den ultimata musiken. Liksom den ultimata samlingen av ingredienser, för mig. Jag älskar musik som har groove och är drömsk. För mig är det den ultimata grejen, men jag förväntar mig inte att andra ska tycka det. Men om folk gillar det, så… jag gör bara vad jag älskar och hoppas att folk gillar det.
Ordet deadbeat används ofta om personer som inte riktigt tar sitt ansvar. En deadbeat parent är till exempel en förälder som inte betalar underhåll, eller är särskilt närvarande. Kevin Parker gör en inte helt annorlunda tolkning när han ska förklara sitt val av albumtitel.
– Jag tycker att mycket på albumet är låtar om någon som är avskild från världen, som försöker hitta gemenskap. Om någon som är vilse och försöker hitta sig själv. Av någon anledning tycker jag att ordet deadbeat passar för att förklara den kampen.
Vad kan vi förvänta oss från dig 2030?
– Förhoppningsvis många fler album, svarar Parker och skrattar.
– Jag vill inte att det ska gå fem år igen, det var för lång tid… jag har definitivt saker som jag vill utforska.
Läs mer om musik, bland annat DN:s recension av Tame Impalas senaste album
