”Deadbeat” kunde ha blivit något helt annat. I Zane Lowes podcast berättade Tame Impalas enda ständiga medlem Kevin Parker att hans plan egentligen var att spela in ett renodlat technoalbum under annat namn, kanske att det till och med skulle ges ut anonymiserat, frikopplat från Parkers goda rykte som allmän indieälskling och allt mer anlitad hitproducent. Under arbetet började Parker dock upptäcka att han, trots allt, började lägga typiska Tame Impala-ackord och textrader till rejvrytmerna.
Till slut utvecklades technoförsöket till Parkers femte album i stället, men spår från den ursprungliga ambitionen finns strösslade över hela ”Deadbeat”. Allra tydligast kanske i Enya-stillsamma och falsetthousiga ”Oblivion” och i avslutande och strålande förstasingeln ”End of summer” med dess tunga ”Born slippy”-rytmik, men stråk av techno löper som en röd tråd genom stora delar av albumet.
Faktum är att det är den största musikaliska förtjänsten med ”Deadbeat”. Genom att addera nya element till sin perfektionistiska psykedeliska popmusik motverkar Parker risken att ”Deadbeat” skulle bli ”bara” ännu ett Tame Impala-album.
Samtidigt gör den välbehövliga nya energi som adderats att låtarna som mest påminner om Parkers tidigare äventyr splittrar helhetsupplevelsen, särskilt när han har gjort dem i betydligt vassare varianter tidigare.
Om techno är det ena tydliga vägvalet framåt är en begynnande 40-årskris den andra. I januari passerar tvåbarnspappan Parker den magiska gränsen och mellan alla svepande synthsjok och snärtiga virveltrummor är ”Deadbeat” ett intimt och inkännande medelålderskris-album. I flera av texterna reflekterar artisten som alltid har full kontroll i en inspelningsstudio närmast självförminskande om sina tillkortakommanden utanför den. Att vara så öppen med sina tvivel på den egna förmågan, i en värld av manlig tvärsäkerhet, känns både ovanligt och välkommet.
Bästa spår: ”Oblivion”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.
