Tara Babulfath är tillbaka efter avstängningen: ”Jag ångrar ingenting”

Solen skiner över en skidbacke som reser sig mot himlen. Plötsligt hörs ljudet av någon som gråter och skriker. Det är en 16-årig tjej som springer upp för backen, igen och igen. Tara Babulfath som ligger före stannar till där uppe och kramar tyst om sin lillasyster Hanna. Sedan fortsätter de.

Nedanför står deras pappa Mohammad och ropar:

– Sista nu älskling! Ta ett djupt andetag, så kör vi!

Och så, med lägre röst:

– Det är klart det gör ont i pappahjärtat. Men hon klarar det. Hanna skulle inte stoppa även om jag bad henne.

Det var samma sak med Tara när hon var yngre, säger han.

– Hon skrek och grät. Men de lär sig hantera detta och det gör mig stolt. Därför är det skönt att vi kör träningen själva.

Mohammad Babulfath var tidigare förbundskapten i brottning och är numera döttrarnas sensei. Deras judotränare. Familjens hemmasnickrade upplägg skiljer sig från det vanliga inom svensk judo och han har blivit ifrågasatt.

Som när han använde pulsklocka och laktatmätare på Tara.

– Det uppfattades som att jag kontrollerade henne.

”Jag ska ta OS-medalj.” Det sade hon redan på mellanstadiet.

Sedan kom ögonblicket i somras som har blivit tv-historia. Tara Babulfath, liggandes på mage på judomattan i Paris, som med hela ansiktet insåg att hon just hade tagit OS-brons. Det skedde efter tre minuter och 24 sekunder genom en ippon, det japanska begreppet för det perfekta kastet.

Sedan: Hoppet rakt upp i famnen på Mohammad Babulfath, ”pappa jag fixade det!”

– ”Hur känns det?” undrar alla, men det är en sådan konstig fråga. Det är svårt att sätta ord på. Jag känner inte efter så mycket utan det är mer: okej, skoj, sedan kommer nästa sak, säger Tara.

Och det gjorde det. Den största framgången följdes av ett tufft bakslag när hon blev avstängd på grund av det som hade hänt tidigare, i semifinalen. Tara Babulfath fick tre varningar vilket innebar att hon förlorade möjligheten att gå till final och tävla om guldet. Hon stannade kvar på mattan och ville att domaren skulle kameragranska situationen som hade utlöst den sista varningen.

Hade det varit i fotboll, ishockey eller nästan vilken annan sport som helst, hade hennes protester sannolikt passerat. Men i den speciella kultur som råder kring judon förväntas man i alla situationer kunna kontrollera sitt uppförande och sitt humör.

Därför betecknades ifrågasättandet som ett allvarligt övertramp.

På väg ut, när ingen såg, slog Tara Babulfath handen så hårt i en betongvägg att den svullnade och tummen inte gick att röra.

Sedan lindade en fysioterapeut hennes hand med is och en timme senare gick Tara ut och vann bronsmatchen. Adrenalinet dövade smärtan.

Pappa Mohammad Babulfath hade förberett henne inför OS, vilket ledde till en historisk bragd. Tara tog, blott 18 år gammal, Sveriges första OS-medalj i judo någonsin. Men hade han missat att rusta judons egen Pippi Långstrump, som han kallar henne, inför att möta idrottsvärldens strängaste krav på självkontroll?

Mohammad Babulfath skakar på huvudet.

– Nej, jag vill inte att hon ska vara annorlunda än hon är. Man måste testa gränser, tänka utanför boxen och upptäcka vem man vill vara.

Efter OS stängdes Tara Babulfath av i tre månader. Svenska Judoförbundets ordförande gick ut i pressen och sade att hon var lättad över att det blev ett milt straff och inte sex månader eller ett år.

Hon skrev ett brev till det Internationella Judoförbundet där hon bad om ursäkt.

Efter det stängde hon av mobilen, slutade läsa kommentarer på sociala medier, och reste bort. Till Spanien och judovänner som hon sedan länge har där. En slags fristad.

Sedan hon skrev brevet har hon funderat igenom situationen många gånger.

– Jag ångrar ingenting, om jag ska vara ärlig. Hade jag inte sagt vad jag tyckte till domaren, hade jag nog haft svårare att gå vidare.

Det japanska ordet ju-do betyder ”den följsamma vägen”. Utövaren kämpar aldrig emot utan försöker vända motståndarens kraft till sin egen fördel.

Sporten växte fram i Japan i slutet av 1800-talet och den historia som brukar återges är att grundaren var en 13-årig pojke som mobbades i skolan.

Japanen Jigoro Kano var fysiskt svagare än sina klasskamrater och blev en hackkyckling. Han sökte sig till en annan kampsport, jujutsu, och var snart så skicklig att han skapade en idrottsskola där han samlade de bästa teknikerna. Ur det växte en ny sport fram som spred sig över världen. Och med det, ett helt förhållningssätt till livet.

– Det är en viktig del av judon, att man ska bli bättre och utveckla sig själv. Det kan låta lite pretentiöst men man ska på något sätt berika världen, säger Björn Nyberg, internationell judodomare.

I Sverige dröjde det till 60-talet innan judon etablerades och då under paraplyorganisationen Budoförbundet. Men judon trivdes med åren allt sämre i sammanhanget och utövare startade en kampanj för att få ett eget förbund. Slagordet var ”Judo är inte budo!” och i de hetsiga debatterna påstods att Jigoro Kano skulle vända sig i sin grav om han visste att judon hade klumpats ihop med andra kampsporter.

Judo är fortfarande en liten sport i Sverige, därför söker Tara Babulfath efter sparringpartners utomlands. Hon tävlar i 48-kilosklassen och har en svårmatchad kombination: lätt kropp och tung erfarenhet.

Tara Babulfath har också sökt sig utomlands eftersom hennes tidiga elitsatsning krockade med hur det svenska judoförbundet brukade göra. För två år sedan ställdes det på sin spets. Tara reste med sin mamma Ida Babulfath till Förenade Arabemiraten, beredd att byta tävlingsnation.

Tränaren Jane Bridge var då nyrekryterad till Judoförbundet och har tidigare berättat för DN hur hon såg att den framgångsrika tjejen inte fanns med i landslagsverksamheten. När Jane Bridge fick höra att Tara Babulfath var på väg till Förenade arabemiraten, kontaktade hon familjen och försökte jämka.

– Det fanns en bild av att Tara hade en otroligt drivande pappa som ville mer än hon själv, säger Ida.

Hon är glad att Mohammad är den mer eftertänksamma av de två.

– Han tar inga hastiga beslut. Själv kände jag bara att de hade förlorat oss, säger hon.

Med facit i hand, säger Mohammad Babulfath, förstår han vad som hände.

– Sverige har ett fantastiskt föreningsliv och den svenska judomodellen var byggd för att skydda ungdomar. De hade aldrig haft någon sådan som Tara, som elitsatsade så ung.

Men titta på andra idrotter, säger Mohammad och nämner Sarah Sjöström som ett exempel. Blott 14 år gammal tog hon EM-guld i simning och samma år debuterade hon i OS.

Tara Babulfath själv känner inte till alla turer som har varit. Hon hölls utanför så gott det gick men en sak undrar hon fortfarande. Varför ingen ringde henne.

– Och kollade om jag verkligen var ett så förtryckt barn.

Hur gick det då med planerna på att byta nation?

Efter diskussioner löstes knuten mellan Judoförbundet och familjen upp. När Tara fick frågan om hon verkligen ville stå på en prispall och höra Förenade Arabemiratens nationalsång, och inte den svenska, visste hon vad hon skulle välja.

Inom elitidrotten finns det flera exempel på familjer där föräldrar är tränare åt sina egna barn. Armand Duplantis, världsmästare i stavhopp, är ett exempel på det och när han i en tevedokumentär fick frågan vem han helst skulle ta med sig till en öde ö, svarade han ”pappa”.

Men det finns också stjärnor som har upplevt negativ press från sina föräldrar, som tennisstjärnan Steffi Graf och hennes far som i pressen kallades Papa Merciless.

Tara Babulfath säger att hon bara ser fördelar med att ha sin pappa som tränare.

– För mig är det det bästa. Han vet hur jag tänker, var mina gränser går och exakt hur hårt han kan pressa mig. Jag litar på honom och vi har väldigt kul tillsammans. Det låter sjukt att säga, men vi har aldrig bråkat.

Lillasyster Hanna står intill och pustar ut efter träningspasset i skidbacken. Hon tar en klunk ur flaskan med kolhydratdryck, smaksatt med mormors körsbärssaft.

– Samtidigt berättar pappa bara hälften av planen, som till exempel nu när vi har sprungit tio varv i backen. Då skulle han lika gärna kunna säga att det blir pargymnastik också, säger Hanna.

Har ni aldrig gjort uppror, det blir fasen ingen pargymnastik?

Svaret kommer snabbt från Tara Babulfath.

– Då vill man inte tillräckligt mycket. Då vill man inte bli bäst.

Att komma hem till Tara Babulfath i Tyresö är som att vara på en idrottsanläggning där alla är släkt.

På uppfarten står hennes gamla epa-traktor bredvid en sponsrad bil som pryds av de fem OS-ringarna. Intill garageplatsen tittar pokaler fram genom fönstret på en liten friggebod, inredd som ett hemmagym. Mittemot står en annan friggebod som utgör judohall, och en tredje som har dusch och bastu.

Bakom en glasdörr, inne i villan, ligger familjens rymningsglada hund och ser ut att längta ut. Han heter Ippon.

Både pappa Mohammad och mamma Ida Babulfath har tävlat i brottning på elitnivå. De har delat upp barnens idrottande så att Mohammad sköter döttrarnas judoträning och Ida ser till att de två sönerna Tiam, 14, och Philip, 8, kommer iväg till sina hockeyträningar. Parallellt jobbar båda två. Mohammad driver ett behandlingshem på västkusten och Ida är bolagsjurist med egen firma.

Familjelogistiken är minutiös och sköts i en chattgrupp som heter ”Team Babulfath”.

Varje vecka får Tara och Hanna ett digitalt träningsschema av Mohammad där judo, löpning, kajakpaddling och styrketräning markeras med tider och olika färger.

Längst upp på schemat står: ”The dream is free.. so DREAM BIG!”

Hur skulle det vara att födas in i den här familjen, utan att gilla idrott?

Ida spricker upp i ett leende.

– Philip säger det, kan vi inte bara och ligga i soffan och äta godis en fredagskväll som alla andra? Jo, svarar jag. Men efter träningen.

Tara Babulfath pluggar ekonomi-juridik-programmet och hade före OS funderat på vad hennes gymnasiearbete skulle handla om.

– Nu vet jag. Det ska handla om avstängningar inom idrotten.

Hon har fått fyra år på sig att slutföra skolan i stället för tre, för att hinna med.

Just nu är judon solen som hennes universum kretsar kring. Där finns tränare, klubbkamrater och motståndare som också är hennes vänner. Inför tävlingar ringer de runt till varandra, stämmer av vilka som ska med och försöker boka in sig på samma hotell.

Det är en tillvaro som är lika inrutad som trygg.

Från början smögs den in. Träningen.

– Jag kommer ihåg när vi var små och pappa sade ”nu gör vi knäböj!” Så stod vi framför teven och gjorde lite knäböj. Och lite armhävningar. Sedan tog han ut oss och sprang, säger Tara.

Mohammad Babulfath är född i Iran och fascinerades av den svenska naturen. Familjen brukade ta sig till Alby friluftsområde där skidbacken ligger, och där fick Tara och Hanna springa en kort bana som tog så lång tid att Mohammad undrade vart de hade tagit vägen.

– Längs banan fanns två ponnys så varje gång stannade jag och syrran och klappade dem, säger Tara Babulfath.

Det var träning utan att de tänkte på det, kopplat till lek. Sedan ökades volymen varje år.

Vad var syftet med det?

– Pappa har pratat mycket med mig om att det viktigaste inte är medaljerna utan att vi barn ska röra på oss, för hälsans skull. Skapa rutiner. Det har jag fortfarande nytta av.

Om tankarna snurrar, om det är uppladdning inför någon tävling eller för mycket i skolan. Då sticker hon ut och springer.

– Man blir så lugn och rensar huvudet. Jag springer inte bara för träningen, utan för själen.

Som barn testade Tara många olika sporter, alla individuella. Till slut blev det judo.

– Vi ville inte att hon skulle utsättas för förväntningarna inom brottningen från människor runt omkring, med två föräldrar som var aktiva på elitnivå. Så jag körde henne till judo så att hon skulle få testa, säger Ida Babulfath.

Sju år gammal kom Tara Babulfath med både idrottsgener och brottningserfarenhet till den lokala judoklubben och märkte att hon låg steget före de andra. Snart fick hon börja träna med killarna.

Tjusningen med judo, säger hon, är kampmomentet.

– Man ska kasta den andra, göra fasthållning, strypa och göra armlås. Det är oförutsägbart och man vet aldrig vad som händer. Jag älskar det.

Det handlar om att lurpassa på varandra och lista ut nästa attack, utan att lägga tid på att fundera.

– Om du tänker, är det redan förbi. Det måste komma automatiskt. Vi sätter upp tekniska mål för mig som jag jobbar efter, snarare än placeringar, och det minskar pressen.

Judon är också en trygghet som alltid finns där.

– När livet är jobbigt vill jag vara i judon. Det spelar egentligen ingen roll var i världen jag är, så länge jag har en judomatta så känner jag mig hemma.

Livet efter OS har förändrats på flera sätt. Det är möten med sponsorer och många andra som vill rida på framgången.

Själv längtar Tara Babulfath till att hon får börja tävla igen, och den 31 oktober slutade avstängningen. Nu laddar hon inför höstens första tävling, U23 EM i Polen.

– Det är skönt att komma tillbaka till det gamla normala och börja resa. Jag vill bara vara samma Tara som jag var innan.

OS i Paris var inte den första gången som hon visade känslor i en match och hon har blivit varnad förut. Så hur kommer det bli framöver?

– Jag vet inte hur många gånger folk har sagt till mig vad jag ska och inte ska göra. Men det spelar ingen roll, det måste komma inifrån mig, säger hon.

Egentligen bröt Tara Babulfath mot en annan uppförandekod när hon låg där på judomattan och jublade efter bronsmatchen.

För visst är det så att man varken får visa ilska, eller glädje på judomattan?

– Ja, så är det kanske. Men alltså, du frågar helt fel tjej!