Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Hur ska vi få unga att intressera sig för valet? Jag vet, vi slänger in en skojig kille!” Så verkar flera stora svenska mediehus ha resonerat inför riksdagsvalet i september.
Programledarduon Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i ”Ångestpodden” ilsknade i veckan till över mansdominansen i årets valbevakning och frågade ”var är kvinnorna i politiken?” De pekade på det faktum att alla profiler som ska stå för det lättsamma och humoristiska i valbevakningen uteslutande är snubbar.
Vad gäller intervjusammanhang i tv där politiker frågas ut, har de onekligen rätt. På SVT frågar Emil Persson ut partiledarna i ”Fördomsshowen” medan journalisten Fouad Youcefi skjutsar runt politiker i ”Taxi Fouad”. På TV4 är det en annan kille som sitter bakom ratten, nämligen Mauri Hermundsson som övningskör med partiledarna i ”Vem kan styra Mauri?”. På samma kanal sidekickar youtubern Emil Hansius åt Jenny Strömstedt i utfrågningarna. På DN har vi tagit Edvin Törnblom till hjälp för att programleda intervjuer i rörligt format. För ja, vem älskar inte en rolig kille?
Problemet är bara att det sammantaget blir så fruktansvärt fantasilöst och entonigt när alla mediehus springer åt samma (kill)håll
Jag har inget emot varken profilerna eller humorn. I en valbevakning måste det finnas plats för skratt och satir, inte minst för att man inte ska dö tråkdöden efter hundratvå andefattiga partiledardebatter med ämnen som energipolitik och försvarsfrågor. Och om underhållning kan få folk att masa sig ur soffan och gå och rösta, så är det väl värt det?
Vissa gånger får man ju dessutom lite substans på köpet, som när Fouad Youcefi under ”taxifärden” frågar biståndsminister Benjamin Dousa om hur hans politiska beslut kring minskat bistånd kan leda till att människor dör. Emil Hansius känns också trygg i TV4-studion och bidrar med en nyfikenhet i programmet, och Törnbloms värme är avväpnande.
Problemet är bara att det sammantaget blir så fruktansvärt fantasilöst och entonigt när alla mediehus springer åt samma (kill)håll. Under den här valrörelsen har det blivit så tydligt att pendeln slagit tillbaka efter uppvaknandet som metoo-rörelsen bidrog till och mediesatsningarna har blivit därefter.
Nätet kryllar av roliga och kreativa kvinnliga profiler i sociala medier som tv och tidningar hade kunnat rekrytera, men i postfeminismens tid är det inte så himla noggrant med jämställdhet eller mångfald. Orkar någon ens längre föra statistik över vem som får synas?
Och jag som trodde att vi var förbi ”Tjejer kan! Tjejer finns!”-eran. Nu sitter jag i stället och tjurar över backlashen
I stället våras det för Den sköna killen. Igen. Plötsligt känns det åter som tidigt 10-tal. Då leddes nästan alla underhållningsprogram av män och det behövdes en verksamhet (Rättviseförmedlingen) som listade kvinnliga experter och profiler för att media inte slentrianmässigt skulle ringa de sedvanliga snubbarna. Och jag som trodde att vi var förbi ”Tjejer kan! Tjejer finns!”-eran. Nu sitter jag i stället och tjurar över backlashen som innebär att kvinnor aldrig får vara de roliga i rummet när politiker frågas ut.
Med bara män i programledarstolen går vi inte bara miste om perspektiv, i slutändan handlar det ju också om vilka som tilldelas makt av mediehusen. Att ha ett politikprogram i tv är ju till stor del att äga ett maktverktyg, som man kan mjölka ur under lång tid framöver.
Det finns dock en tröst. Det är med tv och andra medier som det är i politiken. Allt går i konjunkturer. Under framtida valrörelser kommer vi förmodligen se helt andra trender, och i bästa fall tar vi ett par steg framåt. Jag ser redan fram emot riksdagsvalet 2030.
Läs fler texter av Tara Moshizi
