Precis när jag bestämt mig för att bli bättre på att skaka av mig små irritationsmoment, kommer ett mejl. Det är undertecknat med ett manligt namn, och den här mannen är väldigt arg. Han har sett mig i ”Morgonstudion” på SVT och han tycker att jag ”viftar och flaxar för mycket med armarna” och att jag ”saknar läsförståelse”.
Mejlet är så knasigt och illa formulerat, att jag blir full i skratt. Har avsändaren druckit ett par groggar till frukost innan han satt sig vid tangentbordet? Det finns ju en viss humor i att bli anklagad för dåligt språkbruk, i ett mejl fullt av felstavade ord. Jag fnissar för mig själv – tills jag kommer till sista meningen. ”Du är groteskt fet”.
På kvällen lagar jag citronpasta med extra mycket parmesan till middag. Barnen mumsar glatt i sig av den syrliga spagettin och ber om mer. Själv har svårt att få i mig en enda tugga.
Har du ett jobb som innebär att verka i offentlighetens ljus, är du van vid granskande blickar och ibland otrevliga mejl. Genom åren har jag märkt att de som vill vara riktigt elaka, verkligen vrida om kniven, gärna skriver att man är tjock. De listiga försöker skriva om det till ”Är du gravid?” i stället – som att frågan skulle legitimera att de tar sig friheten att kommentera ens kropp.
Det värsta är att det kommer åt en. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur motbjudande det anses vara att vara något annat än pinnsmal. Du får kanske inga pluspoäng på att vara dåligt förberedd eller bara ha en kass dag på jobbet – men det grövsta brottet du kan begå som kvinna i tv är ändå att ha en klädstorlek som är större än 36.
Jag har träffat medieprofiler som lever på kokta ägg och vatten i veckor inför tv-sändningar. Som fasar inför att återgå till jobbet efter att ha fött barn, som delar bantningstips i lunchrummet eller som i princip flyttar in på Sats efter semestern av rädsla för att grillmiddagarna satt sig på midjemåttet. Det heter att man ”tar hand om sig”. Men låt oss kalla det för vad det är: Ett ätstört beteende. Herregud, hela tv-branschen är ju ätstörd.
Strävan efter en smaIare kropp är förstås inte förbehållet folk som syns i rutan. Vi är alla påverkade av idealen. I en krönika nyligen frågade sig Saga Cavallin om det fortfarande kommer vara åtråvärt att vara smal, om det inte kräver mer än ett samtal till en nätdoktor?
Jag undrar snarare vad som kommer hända med synen på dem som mitt i smalhetsen förblir överviktiga. Kommer fetmafobin sprida sig som en löpeld? Kommer ännu fler att tjockmobbas? Om det hittills förknippats med brist på karaktär, lättja och till och med ointelligens att ha högt bmi, är det inget i jämförelse med hur stigmatiserande det kommer bli framöver. Nu finns det ju inte längre några ursäkter.
Pallar du inte att banta? Behövs inte, för numera kan du spruta dig smal. Om du har råd, vill säga. Ozempic, som till en början var ett diabetesläkemedel, är nu etablerat som bantningsmedicin. I SVT:s ”Uppdrag Granskning” visar reporten Erik Galli att sex av nio nätkliniker skriver ut medicinen, trots att han inte är överviktig.
Spruträdd? Inga problem, då kan du i stället klä dig slank. På sociala medier hårdlanseras Kim Kardashians underklädesmärke. Plaggen kommer i olika varianter, men har alla samma syfte: att trycka in ditt fett så hårt mot kroppen att du minskar en klädstorlek. För knappt 2 000 kronor kan jag klicka hem en hel kroppsstrumpa, men då lovar den också att ge min rumpa ett lyft.
Jag önskar att allt ovan kunde kategoriseras under ”små irritationsmoment”, sådana där som jag övar på att vifta bort. Tyvärr är det jävligare än så.
Läs andra texter av Tara Moshizi
