Jag minns alla mina shoppingrundor och hur de brukade inspirera mig. Timmarna som kunde ägnas åt att kryssa mellan butik till butik på stora shoppingcentrum, kicken när man hittade sitt favoritmärke på rea, lyckan över att ha en prasslande påse dinglades runt armen. Vem behöver droger när det finns shopping?
Vid några sällsynta tillfällen hade jag lyxen att få en extra stor fix i form av en höstlovsresa till London. Jag var tonåring och mumlade något brådmoget om ”intressanta sevärdheter och anrika museer”. Men det var knappast några fynd från faraonernas tid som lockade i den brittiska huvudstaden, utan en annan skatt: Topshop. Ett enormt modemecka i flera våningar, som tornade upp sig vid Oxford Circus och som fick shoppingtörstande ungdomar att lockas likt nattfjärilar runt en glödlampa.
Topshop var inte en butik. Det var ett koncept. Ett eget universum som har beskrivits som ”ett Disneyland, fast för mode”. Man kunde inte bara prova kläder och skor, utan också beställa en spirulinasmoothie i juicebaren, få frissan fixad inför helgen eller lyssna på den senaste housemusiken, mixad av butikens egna dj. Personalen var hipp och brittisk artig på samma gång. ”How are you today?” En gång var Kate Moss på besök och skapade hysteri.
Det återstår mest skelett kvar av det som en gång kallades ”Det svenska modeundret”
Nu har i stället Ikea tagit över lokalerna, och Londonbor och turister flockas i den nyrenoverade byggnaden för att provsitta Klippan-soffor och äta billiga köttbullar. 2021, när butiksdöden blev ett faktum, stängde Topshop sin 30 år gamla flaggskeppsbutik.
I Sverige märks samma trend. H&M fimpar bland annat sin stora butik i Nordstan i Göteborg efter ett halvt sekel, klädkedjan Monki har stängt alla sina affärer och snofsiga modemärken som Dagmar, Filippa K och Rodebjer brottas med stora förluster. Det återstår mest skelett kvar av det som en gång kallades ”Det svenska modeundret”, och inga stormönstrade kaftaner eller skandinavisk sobra bomullsblusar tycks kunna vända kurvan. Postpandemieffekt, lågkonjunktur och konkurrens från ultra fast fashion från Kina pekas ut som några av anledningarna.
Allt för sällan pratas det om en annan, ytterst konkret orsak till varför vi slutat handla i fysiska butiker: Att det blivit så rysligt tråkigt. Jag dör tristessdöden varje gång jag kliver in på Filippa K och möts av deras anemiska kollektioner med överprisade basplagg och kostymer i 50 nyanser av grått. På Weekday är det lättare att hitta dammkorn än guldkorn och på många håll runt om i landet ekar köpcentrumen tomma. Att besöka exempelvis Gallerian i Stockholm, där mobilsmycken och tveksamma underkläder exponeras som det hetaste lockbetet, känns lika upplivande som att promenera på en kyrkogård.
Nya säljare förväntas bara vara snabba och effektiva, det ställs inga krav på bemötande och hjälpsamhet
Fortfarande någon som undrar varför folk hellre handlar online? Irl-shoppingen har blivit så hejdlöst stökig, ful och stressad. Om man ändå fick någon service? Det är sällan som kedjornas expediter ens kostar på sig ett ”hej!”, och därtill förväntas jag göra allt jobb på egen hand, fast utan lön. Självscanning är vår tids skymf.
”Vi som har arbetat i butik vet hur stor skillnad ett möte kan göra. En blick, ett vänligt leende. Någon som bekräftar kunden. Det är där magin i fysisk handel bor i det mänskliga mötet”, skriver butikskonsulten Marion Nyström i en debattartikel i Expressen. Hon sätter fingret på en sorglig tendens: nya säljare förväntas bara vara snabba och effektiva, det ställs inga krav på bemötande och hjälpsamhet.
Jag må vara en tidigare Topshop-tjej som blivit medelålders och romantiserar över en svunnen tid med en konsumtionskultur som på många sätt inte var hållbar. Men den var definitivt mycket roligare.
Läs fler texter av Tara Moshizi
