Lördag 28 februari – hur ska jag trösta mamma?
Jag vaknar till nyheten om att Israel och USA har bombat Iran. Samtidigt som min treåring ligger och snusar mot min axel försöker jag nå min pappa och mina släktingar som bor i Teheran. Ingen svarar. I rummet intill ligger min mamma och sover. Hon är på besök hos oss ett par dagar, och när jag hällt upp frukostkaffet till henne, berättar jag.
”Mamma, de har bombat i Teheran. Jag lyckas inte få tag i någon där.”
Jag ser hur oron sköljer över henne.
Plötsligt känns det som att vi kastas tillbaka till juni i fjol, när det 14 dagar långa kriget mellan Israel och Iran pågick och jag vaknade varje morgon med samma fråga brännandes i bröstet: Har mina släktingar överlevt natten? Hur mår pappa?
Vi försöker hålla modet uppe under dagen, mamma och jag. Rullar barnvagn genom slasket, shoppar örhängen och målar fönsterlister. Hjärtat rusar varje gång det kommer en pushnotis. Jag busar med treåringen, applåderar åt hans Junior Lerin-imitation där låten ”Copacabana boy” ändrats till ”Coco banana boy”. Det finns nog inget bättre sätt att hålla krig och oro borta än att umgås med en treåring som är helt uppslukad av Mellopeppen.
Senare ringer svärmor. Hon har sett nyheterna. ”Jag tänker så mycket på er” säger hon till mig och min mamma. Då brister det för oss båda.
Jag flydde till Sverige när jag var fyra år. Det är min starka mor, och bara henne, som jag har att tacka för att jag bor här och inte i Iran där det regnar bomber just nu. Nu ser jag hur helgens bombningar river upp gamla sår, väcker djupa trauman till liv. Hur ska jag trösta henne?
Samtidigt kommer de första uppgifterna om att ayatollan Khamenei, Irans högsta ledare, dödats i en attack. Kan det vara sant? Vi vågar inte tro på ryktena. Avvaktar.
En kompis sms:ar. ”Jag förstår inte om Trumps attack på Iran är bra eller dålig? Dåligt på grund av bomber, men den där ayatollan var väl inte snäll?” Jag försöker förklara de dubbla känslorna, att vi är oroliga men samtidigt försiktigt hoppfulla.
På kvällen dukar vi fram ostbricka och amaronevin och tittar på Melodifestivalen. Lilla al-Fadji behöver bara visa sig på skärmen för att jag ska fnissa av förtjusning, men under resten av programmet är det svårt att fokusera. Det är nästan omöjligt att somna den här natten.
Söndag 1 mars – vi tillåter oss att drömma
När jag slår upp ögonen på morgonen är det bekräftat. Khamenei är död. Flera andra högt uppsatta ledare, likaså. Det känns helt overkligt. Diktatorn, som i fyra decennier satt skräck i vårt folk, splittrat tusentals familjer och dödat unga och oskyldiga människor är borta. Eliminerad. Förloppet liknar en thriller och det är svårt att inte fascineras. När jag går ut för att berätta om Khameneis död för mamma, tittar hon bara på mig och säger ”Jag vet”. De trötta ögonen avslöjar att hon inte sovit en blund under hela natten.
En del av mig jublar. Kan detta innebära slutet för den iranska regimens vansinniga förtryck? Kommer den iranska befolkningen äntligen återfå grundläggande fri- och rättigheter? Men glädjen grusas av vetskapen om att civila dödas, inte bara i Iran utan nu även i andra delar av Mellanöstern. Det finns risk för ett omfattande krig, och bara för att ayatollan är död betyder det inte att Iran kommer att bli fritt. Vägen till demokrati är lång, men vi tillåter oss att åtminstone drömma. Jag har aldrig varit tillbaka i Iran, och för varje år som gått har tomrummet inom mig vuxit sig större. Betyder det här att vi kommer kunna besöka vårt hemland inom en överskådlig framtid? Tanken känns svindlande. Jag hade nästan gett upp hoppet om att någonsin få träffa mina äldre släktingar igen.
På kvällen kommer min sjuåring och hans pappa hem från sportlovsresan. Så fort barnen har somnat slår vi på nyhetssändningarna på tv och blir sittandes i tv-soffan resten av kvällen. I tv-studiorna pratas det väldigt mycket om geopolitik, krigsteknik och möjliga scenarier. Jag, som kastats mellan olika känslor i snart två dygn, saknar det mänskliga perspektivet.
Måndag 2 mars – kommer vi fira nyår i Iran nästa år?
Det är dags att lämna av mamma vid tåget. Solen skiner och viskar om våren. Vi gör planer för norouz, det persiska nyåret som infaller om tre veckor.
”Tänk, nästa år kanske vi kan fira norouz i Iran. Alla tillsammans! Jag vill visa landet för mina barnbarn. Och jag vill visa dig Teheran och de vackra stränderna i norr. Du skulle se vilka fina hotell det finns där!” säger min mamma med en hoppfullhet jag aldrig hört i hennes röst tidigare.
”Och så ska jag visa dig var du är född, Tara”.
Jag tänker på ”Bröderna Lejonhjärta” som jag ofta läser för barnen. När den stora förtryckaren, Tengil, dödas, förlorar hans soldater sin ledare och armén bryts ned. Folket i Törnrosdalen och Körsbärsdalen befrias och kan börja bygga upp sina liv igen, fria från skräck och tyranni. Ärren bär de fortsatt med sig.
Mamma och jag ler och kramas länge på perrongen. Under 40 år har friheten aldrig varit så nära som nu. Samma dag kommer nyheten om att minst 555 människor har dödats i Iran sedan attackerna inleddes. I skrivande stund har jag ännu inte fått tag på mina släktingar.
Läs fler texter av Tara Moshizi
