Har du börjat titta på andra säsongen av realityserien ”Love is blind”? Om inte, så låt bli. Du kommer nämligen inte kunna sluta. Jag hade tänkt att bara kika på det inledande avsnittet när de fyra första släpptes under torsdagen, men släckte inte lampan förrän jag sträckkollat samtliga. ”Love is blind” är crack, stöpt till ett internationellt tv-format.
Programmet går ut på att ett gäng killar och tjejer dejtar, men utan att kunna se varandra. I stället träffas de med en skärm emellan sig, vilket gör att samtalen hamnar i fokus. De som blir riktigt förtjusta kan välja att förlova sig, och får då lov att träffa varandra. Ögonblicket när dörrarna öppnas och paren får se varandra för första gången gör mig så nervös att jag överväger att ha en hjärtstartare nära till hands inför kommande avsnitt.
Men det är varken de himlastormande förälskelserna, de oundvikliga intrigerna eller den lite världsfrånvända manliga deltagaren som krampaktigt kramar en kristall, som sätter tonen i seriens inledning. I stället är det monologerna om ensamhet. För det är en avgrundsdjup tomhet som uppdagas bland de medverkande.
En av tjejerna närmar sig 40 och berättar om hur det känns att stå kvar som singel medan hennes lillasyster redan har en egen familj och en lång relation. Tårarna rullar längs hennes kinder medan hon beskriver hur hon i princip gett upp tanken på kärlek. I samma avsnitt pratar en av killarna med stress i rösten om hur kompisarna gift sig och väntar andra barnet, medan han är fortsatt solo. En annan man är bränd sedan en tidigare relation, är rädd för närhet och hänger mest med sin syster.
Och så fortsätter det. Scenografin går i vitt och beige och deltagarna har färgglada kläder, men ”Love is blind” överskuggas ändå till stor del av ensamhetens mörker. Ett stråk av desperation hänger ständigt i luften. Många verkar se programmet som sista chansen till kärlek.
Självklart blir man gripen. I en tid där människor gärna manifesterar sina (åtminstone till synes) lyckliga förhållanden på sociala medier, där tvåsamheten är norm och där du riskerar att betraktas som ett ufo om du är singel efter 35, blir det extra rörande med någon som vågar ställa sig framför en kamera och prata om hur tungt det känns att ofrivilligt leva själv. Det är modigt, rent av.
Även om singelskapet är förutsättningen för att delta i programmet, eller experimentet som Netflix envisas med att kalla det, som för att svära sig fria från ansvar om allt går åt skogen, kommer en stor grupp tittare att kunna relatera. Förhoppningsvis leder det till att färre känner sig ensamma om sin ensamhet.
Läs fler texter av Tara Moshizi.
