Nyligen berättade medieprofilerna Peter Settman och Fredde Granberg att deras gamla duo Ronny och Ragge återuppstår. I sommar ska de åka runt på turné i Sverige och uppträda med låtarna som gjorde dem till superkändisar under början av 90-talet.
Tolvåringen i mig fick glädjefnatt när jag läste det. Ronny och Ragge var ju det absolut roligaste som fanns! De två bondlurkarna på tv personifierade nämligen allt man absolut inte fick vara: dräggig, dum och kåt. Inspirerade av de populära raggarna drog killarna i klassen ner sina 501:or till knäna, medan vi tjejer sjöng ”Rara söta Anna” på skolgården och fnissade oss fördärvade så fort ordet ”pöka” kom på tal.
När äldre generationer pratar om sin ungdomstid och festerna de upplevde då, beskriver de ofta allt som så fantastiskt och storslaget. Det var tokroliga partaj var och varannan dag, alla var snygga och smala och ölen nästan gratis. Berusade av nostalgi är det som att föräldragenerationen inte riktigt inser hur mycket de romantiserar över exempelvis 60- och 70-talet. Som åhörare till dessa sockrade historier påtalar man förstås inte det, utan lyssnar och nickar snällt – för det är trots allt ganska underhållande med anekdoter om hemmafester med egentrampat vin och cigarettbuffé på borden.
De personifierade allt man inte fick vara: dräggig, dum och kåt.
Häromveckan träffade jag en ung musiker, och började genast beklaga mig över att ha misslyckats med att köpa biljetter till Oasis och Kents spelningar nästa år. Han kände till banden, men var för ung för att ha upplevt dem live. Så jag började, helt oombedd, att försöka förklara deras storhet. ”Du förstår, när Kent spelade på Stadion 2003 bar ALLA i publiken vita kläder och det var världens grej och…” Sedan bet jag mig själv i tungan. Jag hade blivit mina egna föräldrar, med Kent som min cigarettbuffé.
Nostalgivurmen som sveper över populärkulturen just nu, är som godis för oss födda i början av 80-talet. En välkommen snuttefilt i oroliga tider. Kanske är det dock dags att tagga ner lite på det förblindade frossandet i sådant som kändes coolt 1995. För även om det är tryggt och mysigt att återuppleva gammal kultur, mår vissa saker bäst av att fortsätta förvaras i minnet och malpåsen. Som Ronny och Ragge, till exempel.
”Byhåla” är inte nostalgi. Det är ett skolexempel på hur tv-branschen utvecklats – till det bättre.
Jag såg just om några avsnitt av deras serie, ”Byhåla” på SVT Play. Och ja: den hade åldrats lika väl som mjölk i rumstemperatur. 30 år senare är seriens signum, det ständiga tjatet efter sex, skämten om ”pökpåsar” och den sunkiga synen på kvinnor, inte det minsta kul, utan på sin höjd som ett sorgligt tidsdokument över de skeva värderingar som rådde då.
”Byhåla” är inte nostalgi. Det är ett skolexempel på hur samhället och tv-branschen utvecklats – till det bättre. För den som viftar bort samtyckeslagen eller metoo-rörelsen som onödiga, finns 14 avsnitt att strömma.
Kanske försöker Peter Settman och Fredde Granberg, 55 och 53 år, rida på epa dunk-vågen. Kanske vill de bara stå på en scen med nerhasade jeans och påklistrade polisonger och känna sig unga och populära igen. Men vem vill stirra ner i Fredde Granbergs blottade stjärtskåra 2025? Ronny och Ragges comeback framstår lika fräsch som den rostiga ”Fårrden” de en gång körde runt i.
Läs fler krönikor och andra artiklar av Tara Moshizi
