Det är sällan coolt att försöka spela cool. Den som verkligen vill framstå som självsäker och trygg på scen är den som vågar blotta sin sårbarhet. Det blev extra tydligt under helgen när två av Sveriges popgiganter spelade på Stockholms stadion och Way out west-festivalen. ”Jag har drömt om det här hela mitt liv” säger Benjamin Ingrosso medan han blickar ut över ett publikhav på 30 000 personer på Stadion. Han är så uppenbart tagen av stunden att ögonen tåras, och han ber om att få tända upp läktarna så att han kan se publiken ordentligt, som för att försäkra sig om att de verkligen är där. Att allt inte bara är en dröm. Fast det är det ju förstås. En dröm som går i uppfyllelse och en artist som med sin ödmjukhet och värme lyckas få fansen att känna sig högst delaktiga i den.
När Oskar Linnros samma kväll gör comeback efter sju års frånvaro, med en spelning på Way out west, är tonen annorlunda. Alla förstår att pressen måste vara enorm, men Linnros orubbliga kaxighet verkar inte hjälpa till. ”Från kvällens huvudperson sprids en olustig vibe” skriver DN:s Kajsa Haidl, och frågar sig om det är en kris som spelas upp i realtid?
GP:s läsare, som fått sätta betyg på årets akter, tycks vara inne på samma spår, då många gett Linnros spelning bottenbetyg.
Att vara nervös inför att att möta en publik på tiotusentals människor är förstås högst mänskligt. Om det för artistens del är mest effektivt att hantera den genom att spela tuff, eller framhäva den lilla människan i sig, kan bara den svara på.
Att räkna ut vad publiken vinner mest på, är däremot lätt.
Läs mer om musik här.
