En ny smoking, inköpt i Paris, har fått hänga med i resväskan. Det var Tarik Salehs franska producent som vänligt men bestämt rekommenderade en uppdatering av festgarderoben när ”Eagles of the republic” blev uttagen till Cannes i våras.
– Jag sade bara ”what?” Jag tyckte ju att jag såg jättebra ut sist, men det är tydligen detaljerna som räknas, ler Tarik Saleh när vi ses några dagar före rödamattan-visningen av filmen som äger rum den 19 maj. Det är andra gången han tävlar om festivalens finaste pris. För tre år sedan fick världsregissören från Södermalm nöja sig med ett manuspris för ”Boy from heaven”, medan hans svenska konkurrent Ruben Östlund fick ta emot sin andra Guldpalm för ”Triangle of sadness”.
Med ”Eagles of the republic” avslutar Tarik Saleh sin kraftfulla och atmosfärrika thrillertrilogi som utspelar sig i Kairo. Karaktärerna är olika liksom historierna, men alla tre filmerna rör sig kring olika aspekter av den egyptiska maktsfären. Starten, den prosaiska ”The Nile Hilton incident” från 2017, rör sig kring poliskorruption. Den andligt marinerade ”Boy from heaven” fördjupar sig i sin tur i intriger inom landets religiösa, sunnimuslimska elit.
Den metafilmiska, lite sextiotalsdoftande och explosiva finalen utspelar sig i sin tur i Mellanösterns Hollywood, bland superstjärnorna inom den blomstrande egyptiska filmindustrin och kretsar – delvis verklighetsnära – kring hur armén vill använda den egyptiska filmen för propagandistiska syften. En nagelbitare i luxuösa överklassmiljöer som är inspelad i Turkiet och Sverige.
Nyligen sade Ruben Östund i en DN-intervju om hans kommande film ”The entertainment system is down” att han ”hade vittring på en tredje Guldpalm”. Tarik Saleh väljer att ligga lägre men utstrålar ett självförtroende kring just alla detaljer som nog många kollegor skulle avundas honom.
– Jag kan inte bedöma mina chanser, men jag vet att jag har nått 100 procent av det jag ville åstadkomma med den här filmen i alla fall. Jag har inte behövt kompromissa på något sätt. Varenda scen är exakt som jag ville ha det. Och då blir det förstås svårt att skylla ifrån sig. Det kan ju vara fel på själva visionen, eller arkitektritningen, men själva bygget är precis som jag tänkt mig, säger Tarik Saleh och berättar att inte ens Cannes mäktiga och tyckmyckna festivalchef Thierry Frémaux hade några invändningar när han såg filmen innan den var klar.
– Det var tur för jag hade inte velat ändra någonting! Jag har haft en jävligt lyxig situation den här gången. Framför allt när det gäller rollsättningen. Jag har kunnat jobba med så många bra egyptiska skådespelare den här gången. I ”Boy from heaven” var många medverkande palestinier. De är skitbra, men de är inte egyptier. De som jag har jobbat med nu förstår precis allt och kan tolka situationer som filmen beskriver, utan att man behöver förklara.
Han berättar att skådespelarna var så med på tåget att han knappt behövde regissera.
– De vet precis hur man pratar om presidenten när han inte är där och så vidare, säger Tarik Saleh som länge varit fascinerad av filmbranschen i sin fars hemland. Ett Egypten som han själv dock inte kunnat besöka sedan han blev persona non grata i samband med inspelningen av första filmen i trilogin.
Han tycker att det är rolig värld, en kultur med filmstjärnor och kändisar som når ut till hela den arabiskspråkiga delen av världen. I en tidig manusversion hette karaktärerna till och med riktiga namn, för att han tyckte det var så kul att föreställa sig dem i den här historien.
– Man kan ”make it in Cairo”, arabiska skådespelare behöver inte åka till Hollywood, ha ha, säger han och berättar att den egyptiska filmbranschen aldrig riktigt har stått fri men att den ha haft större manöverutrymme tidigare och kunnat skoja med makten. Men sedan Abdel Fattah Al-Sisi fick makten 2014 och lät armén ta över bolag och tv-kanaler har trycket hårdnat.
– Det gick väldigt snabbt, säger han.
Vännen Fares Fares gör, som i de tidigare filmerna, huvudrollen. Denna gång spelar han den firade aktören och kvinnotjusaren George Fahmy som under ett infernaliskt hot tvingas spela president i den panegyriska hyllningsfilmen-i-filmen. För att ytterligare komplicera handlingen inleder den kuvade stjärnaktören en relation med en uttråkad och mystisk lyxfru, maka till den general som initierat filmprojektet i filmen.
– En av de stora utmaningarna med manuset var att jag tänkte ”vem fan bryr sig om en skådespelare?”, eftersom deras jobb i någon mening alltid är att förställa sig, gråta på beställning. För mig var det viktigt att det här inte skulle bli en konceptuell historia utan en film om en människa, om vad som händer när någon sliter av dig masken. Fares Fares ifrågasatte det där att publiken inte skulle engagera sig i en skådis. Med facit i hand lyckades han, och filmen, tala till mig på ett sätt så att jag verkligen kunde tycka om karaktären.
Du har nu skrivit tre långfilmer för och med Fares Fares. Varför är han så bra?
– Det enkla svaret är att han är min bästa vän och att det är behagligt att jobba med honom. Han kan också lyfta motspelare så att alla blir lite bättre och så ställer han många bra och utmanande frågor om manus och om sina roller. Däremot är han väldigt hemlig med sina förberedelser. Men det som är exceptionellt med honom är hur han förvandlas, han blir karaktären som jag har skrivit. Riktigt hur det går till är fortfarande ett mysterium för mig, säger Saleh.
Han menar att Fares – som också är på plats i Cannes – gör sitt livs roll denna gång. Och att han önskar att vännen ska åka hem med skådespelarpriset när festivalen går i mål den 24 maj, även om det innebär att Saleh inte kan få en Guldpalm för bästa film.
Kampen för konstnärlig frihet, som löper genom en röd tråd genom ”Eagles of the republic”, kunde kanske inte vara så mycket mer aktuellt än 2025, inte minst om man ser på USA där Trumpadministrationen går hårt åt landets kulturinstitutioner. Temat är också aktuellt i Cannes där de fem nordiska filminstituten på lördagen 17 maj arrangerade en konferens om film och yttrandefrihet där bland annat Ali Abbasi (”The apprentice”) medverkade.
Tarik Saleh vill inte kalla sig en politisk filmare men säger sig däremot vara väldigt intresserad av makt och maktförhållanden.
– Jag har inga avsikter att göra den egyptiska regimen upprörd på något sätt. Jag skiter i om de gillar filmen eller inte. Att jag inte bryr mig om makthavare är väl i och för sig politiskt. Dessutom är jag trots allt optimistisk om framtiden. Jag tror att alla de här gubbjävlarna som regerar i världen är inne på sista versen. Deras idéer är inte tillräckligt bra och unga människor vill ha något annat.
Hur nervös är du inför att vandra upp för röda mattan den här gången, och låta ”Eagles of the republic” möta Cannespubliken?
– Jag har inte varit så orolig men kommer nog att bli det. Publiken är ändå det viktigaste. Men jag har ju tränat lite. Tack vare Thierry Frémaux blev jag inbjuden redan 2019 fast jag inte hade någon film här. Då fick jag sitta tre stolar från Bong Joon-ho när han vann Guldpalmen för ”Parasite”, så jag har ju sett hur det går till några gånger nu.
Efter filmfestivalen i Cannes och biopremiärer runt världen, inte minst i Frankrike, där Tarik Saleh har en engagerad publik, väntar ett nytt kapitel. Alla dörrar står öppna.
Zineb Triki, som spelade Nadia El Mansour i den franska spionserien ”Falsk identitet”, charmar George Fahmy i ”Eagles of the republic”. Är det ett tecken på att du ska göra den där sjätte säsongen som det talats om länge?
– Ha ha, ja alltså det är så komplicerat. Jag tycker jättemycket om ”Falsk identitet” och jag har jobbat mycket med det. Det finns saker att berätta vidare och det finns ett jättefint ”writers’ room”, men det är ett jättestort åtagande, särskilt tidsmässigt. Så svaret är att jag säkert kommer att ha en roll i det, men jag kan inte säga hur den kommer att se ut, säger Tarik Saleh som fortsätter att placera filmkonsten närmast hjärtat trots allt.
– Om du skulle tvinga mig att välja mellan ”Falsk identitet och ”Slaget om Alger” så är svaret givet. Dessutom tycker jag att filmen befinner sig på en väldigt existentiell plats just nu där jag tycker det är intressant att vara. Jag känner liksom att filmen mer än någonsin står för något, att den har en viktig roll att spela.
Läs också: Tarik Saleh på filminspelning i Istanbul: ”Filmindustrin drömmer om att publiken ska vara dum”
Mer om Cannes filmfestival i DN.
