Tarik Saleh på filminspelning i Istanbul: ”Filmindustrin drömmer om att publiken ska vara dum”

07.45.

Det är ännu tidigt, men solen gassar över Istanbuls gamla flygplats Atatürk. Efter att den stängde för kommersiella flygresor 2019 har den främst använts för privatplan och presidentresor. Andra delar av området står övergivna; på parkeringen har den vita färgen börjat lossna från asfalten, inne i ankomsthallen letar sprickorna efter nya vägar över stengolvet.

Men just den här junimorgonen är platsen allt annat än tom. Framför en av entréerna har en läktare monterats, omgiven av egyptiska flaggor. Mittemot den: ett jätteemblem med textraden ”Arab Republic of Egypt” i sirliga guldbokstäver. Parkeringen kryllar av filmarbetare och ankomsthallen är full av statister.

Inspelningen av den svenska regissören Tarik Salehs film ”Eagles of the republic”, den avslutande delen i hans så kallade Kairotrilogi, är inne på sin sjunde vecka. På dagens schema står en militärparad, och först ut är en scen där den svenska skådespelaren Fares Fares kliver ur en bil medan en folkmassa hurrar. Han har filmens huvudroll, den populära egyptiska filmstjärnan George Fahmy som motvilligt accepterat en roll i en film beställd av den politiska makten, och lika motvilligt gått med på att hålla ett tal under paraden.

Tarik Saleh övervakar via skärmar inne i ett svart tält. Ibland springer han ut och diskuterar med Fares Fares eller någon av de andra i teamet. Efter ett par omtagningar är han nöjd. Solen klättrar vidare över Istanbul.

– Jag älskar att spela in här, säger han medan nästa scen riggas.

Hettan till trots är han helt klädd i svart. En vinröd buckethatt åker av och på.

– Turkiet är ett väldigt bra filmland, här finns en stolthet.

Att spela in ”Eagles of the republic” i Egypten, där den faktiskt utspelas, var inte ett alternativ. Tarik Saleh har varit persona non grata i sin pappas hemland sedan han för sju år sedan släppte första filmen i trilogin, ”The Nile Hilton incident”. ”Boy from heaven”, som kom för två år sedan, förbättrade inte relationen.

– Jag har förlikat mig med det. Ibland drömmer jag om att åka dit undercover, för att jag saknar det, men jag har barn nu och det känns inte värt det.

Ändå har han fortsatt att vända blicken mot just Egypten; han beskriver det som en besatthet som föddes när barndomens romantiska bild av landet krockade mot verkligheten. Om ”The Nile Hilton incident” borrade djupt i den politiska makten och ”Boy from heaven” i den religiösa, gräver trilogins final ”Eagles of the republic” i underhållningsindustrin – även den ofrånkomligt hoptvinnad med politiken.

– Alla i arabvärlden har vuxit upp med film och tv från Egypten. Den egyptiska filmindustrin har varit en av världens största. Filmstjärnorna där är enorma, större än amerikanska stjärnor. De har smeknamn som ”Number one” eller ”The king” och alla känner till dem.

Den politiska makten i Egypten har alltid försökt utnyttja filmindustrin, fortsätter Tarik Saleh, men efter att landets nuvarande president Abd al-Fattah al-Sisi använde armén för att ta över de privata tv-kanalerna och filmstudiorna med patriotiska berättelser i sikte blev situationen för industrins filmstjärnor än mer prekär.

– Det var startskottet för mig. Jag ville undersöka hur det är att jobba under sådana omständigheter, och vad som händer när filmvärlden, vår värld, måste förhålla sig till en armé som i sig är ett slags skådespel.

Samtidigt läckte verkligheten in i konsten. När Tarik Saleh precis hade börjat skriva på manuset kopplades han till ett annat internationellt filmprojekt, som senare visade sig vara finansierat av ”en viss stat”.

– Jag kommer inte säga vilken. Men det var sjukt. Jag kände mig fångad, samtidigt som jag inte ville göra ett dåligt jobb. Det är väl en förbannelse som skapande människor dras med.

Vad hände med det projektet?

– Det blev inget. Men det hela sa något om vilken särställning film har som konstform. Den har en förmåga att påverka på ett sätt som gör att väldigt stora krafter vill kontrollera den. Det är väl bara i Sverige politikerna är så dumma att de inte vill satsa på film, inte ens finansiera den, trots att vi befinner oss mitt i ett filmunder.

10.00.

Fares Fares har fått några minuters paus. Utrustad med morötter i en pappmugg gör han oss sällskap på ena sidan läktaren, nu fylld av statister i militäruniformer. Han tuggar eftertänksamt och berättar att han gått ner 15 kilo för rollen som George Fahmy.

– Jag spelar ju en modemedveten skådespelare, förklarar han. Han är en idol som vill att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Kläderna, maten. Personligen har jag ganska lite av den grejen, så det är som att jag får leka filmstjärna.

Hur ser George på att göra en film åt makten?

– Han har integritet, men han känner också ansvar. Han känner: om jag måste göra den här filmen, då ska den fan bli bra.

Liksom Tarik Saleh är Fares Fares uppvuxen med egyptiska filmstjärnor på väggarna.

– Och jag älskar den här filmen för att den hyser en sådan kärlek för filmkonsten.

Han landade i Istanbul i början av maj. Veckorna som följt har varit intensiva. Han har spelat in tio till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan. Veckans enda lediga dag ägnar han åt att ta det lugnt – han spelar en hel del ”Starfield” på hotellrummet – men också åt att jobba med en dialektcoach för att få till den egyptiska arabiskan. Själv är han född i Beirut, och dialekten i Kairo är något annat.

– Men efter snart tre filmer har den blivit rätt bra.

13.30.

Kön till den provisoriska lunchmatsalen spiller ut över parkeringen. Det bjuds på ris, köfte och varm tomatröra. En bit bort, bland husbilarna med loger, sitter Tarik Saleh och Fares Fares vid ett tältbord. De äter lunch ihop varenda dag. Middag också.

– Innan vi hade familjer umgicks vi flera timmar varje dag. Vi kollade på en massa film. Nu umgås vi så här, genom att spela in film, säger Tarik Saleh.

Fares Fares är med i alla filmer i Kairotrilogin. I ”The Nile Hilton incident” spelar han korrupt kriminalare, i ”Boy from heaven” en säkerhetspolis som vill få inblick i ett religiöst universitet. Hade han tackat nej till ”Eagles of the republic” hade det inte blivit någon film alls.

– Jag skriver för Fares, han är alltid den tredje personen som får läsa manus och jag lyssnar alltid på vad han har att säga. Jag brukar säga att jag hatar att regissera, för att jag framför allt är en skrivande person, men med den här filmen har det förändrats och det är till 70 procent för att Fares är med i varje scen.

Häromåret debuterade även Fares Fares som filmregissör, med thrillern ”En dag och en halv”. Men han tror inte att det har påverkat hur han tagit sig an ”Eagles of the republic”.

– Nej, jag har gått in i det här som skådespelare på samma sätt som innan. Jag har alltid varit engagerad i våra filmer. Vi gör liksom film tillsammans.

Hur har er relation förändrats genom åren?

– Den har varit så här sedan vi lärde känna varandra, säger Tarik Saleh.

Bråkar ni aldrig?

– Jag vet inte om vi någonsin tjafsat?

Fares Fares vänder sig mot Tarik Saleh, som svarar med ett skratt.

– Alltså, vi kan ju säga till varandra, för att vi är så nära. Men det är inte tjafsigt. Vi tröttnar inte på varandra.

16:00.

Svenska, arabiska, franska, danska, turkiska … Att ”Eagles of the republic” är en internationell samproduktion märks på inspelningen. Fares Fares rollfigurs flickvän – hustrun till en general – spelas av den franska stjärnan Lyna Khoudri. I andra roller syns amerikansk-palestinska Cherien Dabis, fransk-marockanska Zineb Triki och finsk-syriska Sherwan Haji.

Med en budget på över 100 miljoner kronor är filmen en av de största produktionerna för en arabiskspråkig film hittills.

Det var inte tanken från början. Efter två stora filmer hade Tarik Saleh lovat sig själv att skala ner. Men det var innan han snubblade över det han kallar för ”the point of no return”.

– Det var i mars förra året. Jag satt och skrev manus och hade nördat ner mig i den egyptiska armén. Plötsligt hittade jag en film på Youtube med ”unseen footage” från ett militärevenemang och kände bara: ”Jävlar!” Jag ringde Roger (Rosenberg, produktionsdesigner, reds anm) direkt och sade: ”Den bra nyheten är att jag vet vilken film jag vill göra, den dåliga är att den kommer att bli gigantisk.”

Sedan skrev han sista akten på tre dagar.

– Det var som att historien berättades för mig. Som att jag hade feber. Det var skitläskigt.

Att ribban för produktionen satts högt märks också på de Arri-kameror, anpassade för Imax, som används på inspelningen. Tarik Saleh berättar att han ”höll på att smälla av” när de fick möjlighet att använda just de kamerorna. Om allt går i lås blir ”Eagles of the republic” Skandinaviens första Imaxfilm.

– Många tror att Imax mest handlar om storslagna landskapsbilder, men för mig handlar det om ansikten. Du vet de inledande porträtten i ”Interstellar”? Så vill jag filma.

Efter två filmer som prisats på såväl internationella filmfestivaler som hemma i Sverige är förväntningarna på finalfilmen höga. Men Tarik Saleh verkar ta det hela med ro. Publiken är viktigare än priserna, och om de senaste åren lärt honom något så är det att publiken är smart. Han lyser upp när han pratar om det.

– Så här: filmindustrin drömmer om att publiken ska vara dum, för då kan man ge dem vilken skit som helst. Men så kommer en ”Oppenheimer” och bevisar motsatsen, och då hamnar industrin i kris.

Är inte ”Oppenheimer” en produkt av filmindustrin?

– Nej, den kommer från en regissör som lämnade Warner Brothers och ville göra en film om vetenskap utan action. Uppenbarligen finns en jättepublik som vill bli utmanad. Våra filmer visar det också, och Ruben Östlunds filmer, och ”Parasite”… Är inte det fantastiskt?

18.20.

Det är tio minuter kvar tills inspelningen ska vara klar för dagen, men heliumballongerna trilskas. I scenen som nu spelas in ska de släppas av ett gäng militärer som en del av paraden, och tanken är att de ska stiga rakt uppåt, men vinden är alldeles för stark, de illröda ballongerna drar mot vänster och släpar mot asfalten. Ett intensivt arbete pågår. Någon kör fram en lastbil för att försöka skapa lä. Det funkar inte. En ballong går sönder. En annan smiter. Men Tarik Saleh bara ler bakom sina skärmar. Till slut får scenen spelas in utan ballonger.

– Allt gick bra hela dagen, och så blev det så där, säger han när ballongerna till slut forslats undan.

– Men det var kul! Det är många som frågat om vi verkligen måste ha med ballongerna. Nej, det måste vi inte. Vi måste inte ens göra den här filmen. Den kommer inte att få slut på några krig. Men om vi nu ska göra filmen, då ska vi göra den ordentligt.

Och ska man göra den ordentligt, fortsätter han, då ska militärparaden ha ballonger.

– De älskar ballonger i Egypten. Och de älskar militärparader. Det är ju det som är så kul. Egypten har en av de tio största arméerna i världen, men är inte i krig. Det hela är mest en uppvisning, en lek.

Kanske kan ballongerna fixas med specialeffekter. På något sätt löser det sig. Det är en inställning som Tarik Saleh har fått öva på. Han brukade föredra att skriva framför att filma för att det alltid fanns en risk att han skulle bli besviken på iscensättningen.

– Men sedan ”The Nile Hilton incident” känner jag inte längre så. Allting faller ju ändå på plats. Kanske blåser det, kanske är det någon i bild som vägrar göra som de andra. Okej, vad kan vi göra då? För att överleva måste jag se det som komiskt.

19.00.

Vi sitter i en taxi, på väg tillbaka mot Tarik Salehs hotell nära Taksimtorget. Han är åksjuk och har blicken framåt, men när vi åker genom Fatih, området där han spelade in ”Boy from heaven”, lutar han sig mot fönstret.

– Den filmen handlade om ifall man kan kontrollera sitt öde eller inte. Jag är övertygad om att man inte kan det. Ändå är jag en person som alltid har styrt och ställt. När jag började med det här höll jag i mina grejer så här hårt…

Han knyter ena näven.

– … men för varje film har jag lärt mig att öppna handen lite mer.

Det underlättar att han jobbar med nära vänner, folk som han litar på ”till hundra procent”, som både kan ta och spjärna emot hans vansinniga idéer. Det underlättar också att folk litar på honom tillbaka. Så har det varit ända sedan han debuterade som långfilmsregissör med ”Metropia” 2009. Han fattar inte varför.

– Fares brukar skämta och kalla mig sektledare. Det är en konstig grej, men folk följer mig. Jag kan hoppa ut från ett stup och folk hoppar efter.

Finns det några nackdelar med det?

– Ja. Jag har svårt för maktutövning, men jag har samtidigt satt mina filmer först. Det är ett tunnelseende som jag har behövt tygla, för att inte utsätta andra för fara. Den enda gången jag blivit arg på den här inspelningen var när någon ville tumma på säkerheten. Man tänker kanske inte på det, men det vi gör är på riktigt. Det får riktiga konsekvenser.

När han visste vad det var för film han ville göra, vilken historia som skulle få avsluta hans Kairotrilogi, åkte han raka vägen hem till sin pappa och berättade.

– Han sa bara ”nej, nej, nej”. Han kände att nu leker jag med elden på riktigt, att det här ligger för nära smärtpunkten, för nära makten.

Är du själv rädd för konsekvenserna?

– Nej, mitt jobb är att berätta utan att censurera mig själv. Och man ska ha klart för sig att censur finns i alla länder. I Sverige finns en enorm självcensur. Vill du göra en grej om svenska polisen så blir det liksom ”Beck” eller ”Tunna blå linjen”, där alla poliser vill gott. Varför ser vi inte historien där en polis skjuter sig själv efter att ha blivit uthängd av sina chefer? När såg vi senast en film som på riktigt ifrågasatte systemet? Det var väl ”Lilja 4-ever”.

Det här är inte åsikter, fortsätter han, bara en betraktelse som filmregissör: Det finns så många berättelser som aldrig berättas.

Ska inte du vända blicken mot Sverige nu då?

– Nej. Men jag är sjukt intresserad av Sverige, och jag älskar Sverige. Inte som en idiotisk patriot, utan för att jag är född och uppvuxen där. Men jag ser inte mig själv i historierna.

Kanske håller det på att förändras. Förra året fick Tarik Saleh titta igenom examensfilmerna från Stockholms konstnärliga högskola, och blev ”helt blown away” av berättelserna.

– När de börjar göra långfilmer kan min generation gå i pension direkt. Seriöst.

Än ligger det en bit in i framtiden. 52-åriga Tarik Saleh är inte färdig. Manusen och idéerna är flera. Först ska ”Eagles of the republic” tas i hamn. När inspelningen i Istanbul är klar i början av juli reser produktionen vidare till Göteborg. Biopremiären är planerad till hösten 2025, men festivalsäsongen drar i gång tidigare än så. Hoppas han på en första premiär i Cannes?

– Jag kan inte tänka så kortsiktigt, svarar Tarik Saleh och ler.

– Det här låter så fucking pretentiöst, men jag vill göra en film som håller för all framtid. En film som du inte kan sluta tänka på.

Läs mer om film och fler texter av Matilda Källén