Det har bara gått arton månader sedan ”The tortured poets department” såg dagens ljus. Sprungen ur två uppbrott var skivan en gråtonat urban promenad längs regnvåta Londongator, men också en ärlig skildring av att gråta på gymmet och inse att man slösat bort både sitt liv och sin tid på fel sorts killar.
Men efter regn kommer solsken. Ur lidandet, katharsis. Och just i Taylor Swifts fall tycks det senare innebära glitter, glamour, showbiz, frieri och strålkastarljus. Medan 2024 års album framstod som ett närmast dagboksliknande nagelfarande av det egna kärlekslivets helveten så är nya ”The life of a showgirl” på sätt och vis dess triumfatoriska motsats. Den 35-åriga superstjärnans tolfte studioalbum har klätts i en mer extrovert popkostym, ihop med de svenska stjärnproducenterna Max Martin och Karl Johan ”Shellback” Schuster. Och redan i öppningsspåret ”The fate of Ophelia” ser Swift till att hylla sin nya fästman Travis Kelce. Han som räddat henne från att gå under av galenskap likt Ofelia i Shakespeares ”Hamlet”.
I övrigt leviterar skivans texter kring allt från kändisskap och berömmelse till rivalitet och rädslor. Maktanalysen pyr ofta mellan raderna och melodierna, som i den underbara ”Father figure” där Swift utan åthävor monterar ner de traditionellt patriarkala strukturer som tryckt ner kvinnliga konstnärer genom århundradena. Till ett distinkt beat och ett lite r’n’b-doftande popsound öppnar hon ett sorts imaginärt kontor för nya talanger. En separatistisk drömvärld för alla de som en dag ska gå i hennes fotspår, lagd i löftesrika rader som; ”’ll be your father figure /I drink that brown liquor /I can make deals with the devil /because my dick’s bigger”.
Och det är i just den sältan, som Taylor Swifts nya showgirl-persona fungerar som allra bäst. Samtidigt som hon erkänner sin egen maktposition lyckas hon skapa något som känns angeläget på riktigt. Sämre blir det när Swift försöker leka osäker underdog, som i låten ”Elizabeth Taylor”. Men showen måste ju fortsätta, trots allt. ”The life of a showgirl” är på sätt och vis en mellanskiva. Musikaliskt simmar den tryggt – och aningen tråkigt – i mittfåran. Ändå gör den paradoxalt nog Swifts poplitterära universum större.
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Alexandra Sundqvist.
