Theodor Kallifatides: Jag kommer aldrig att glömma min första vän

”Ingenting är värdefullare än en god vän”, är ett citat vars ursprung går tillbaka till antikens Grekland. Nästan alla filosofer, diktare, tragedi- och komediförfattare hade något att säga om vänskap, som ibland uppfattades mer som ett erotiskt förhållande mellan samkönade.

Om detta fanns det också motstridiga uppfattningar. Sokrates fördömde sexuella förhållanden mellan äldre och yngre män och sa att de äldre älskade de yngre som vargar älskar får.

Det bör vara möjligt att vara vän med någon utan att vilja sätta på varandra. Stig Claessons roman ”Om vänskap funnes” är ett gripande exempel på det

Men för klarhetens skull vill jag här tala om vänskap mellan två människor som förvisso kan ha erotiska aspirationer, men som inte är älskare utan vänner. Det bör vara möjligt att vara vän med någon utan att vilja sätta på varandra. Stig Claessons roman ”Om vänskap funnes” är ett gripande exempel på det.

Nu är jag så pass gammal att de unga kan lära mig något samtidigt som klyftan mellan olika åldersgrupper bara växer och omöjliggör kontakter mellan olika åldrar. Jag är nyfiken på de unga, men de är inte nyfikna på mig, snarare besvärade. Det är så och så har det alltid varit.

Alltså, vänner skaffar man som ung. Och de viktigaste vännerna när man är riktigt ung.

Min första vän var en tjej. Hon var någon månad äldre än jag som var fem år. Jag hade två äldre bröder, men jag blev aldrig vän med dem helt enkelt därför att de inte hade tid med mig. När jag jagade husets katt jagade de flickor. Grannflickan var också yngst och ensam. Så det blev vi två. Vi lekte från morgon till kväll, avbrutna bara för att gå hem och äta något och vi lekte alla sorters lekar, men den mest populära var att mula varandra med mullbär från det stora, gamla mullbärsträdet som växte mellan våra hem.

Jag avgudade henne, så fort jag vaknade på morgonen rusade jag till hennes hem och jag minns ännu i dag hur hennes mamma alltid sa mer eller mindre stoiskt, ”oh, titta vem som är här” och den långa dagen glänste framför mig, fick mål och mening, fast det inte var lätt.

När vi hörde de tyska soldaternas markerade tunga steg höll vi om varandra, det är det man gör när faran närmar sig, man gömmer sig i varandras famn hur liten den än är

Byn var ockuperad av Tyskland. Det rådde brist på allt utom rädsla. Rädda var vi, hela tiden. Våra lekar var det enda vi hade mot skräcken och hungern. När vi hörde de tyska soldaternas markerade tunga steg höll vi om varandra, det är det man gör när faran närmar sig, man gömmer sig i varandras famn hur liten den än är.

Den första som fängslades var min far, en grekisk flykting från Svarta havet. Han talade med en viss accent, samtidigt som han var en hängiven lärare, mångkunnig och outtröttlig och mycket uppskattad.

Varför just han?

Morfar hade svaret.

”Han var inte härifrån. Han hade inte några vänner.”

Visst hade han vänner, men inte riktiga vänner. Han kände alla och alla kände honom, men han var inte en av dem. Han blev det aldrig.

En grek bland greker, ändå en utböling, den första att offra, en man utan vänner.

Vi lämnade byn två år efter krigets slut och flyttade eller snarare flydde till Aten. Jag hade blivit åtta år och förlorat min väninna, vi hade blivit för vuxna för att leka tillsammans, för att krypa in i varandras famn, för att kasta mullbär på varandra.

Så många år har gått sedan dess. Men jag har inte glömt henne.

Hon var min första vän och modellen för alla kommande vänskapsförhållanden, med mycket få variationer, till exempel hårfärgen. Mina vänner, manliga eller kvinnliga, hade med några få undantag mörkt hår, de var pratglada, inte rädda för att lägga ut sitt hemliga liv eller ta emot mitt hemliga liv.

Min första tid i Aten höll på att knäcka mig – jag talade dialekt, hade fel kläder, var mager som en mygga och hungrig för närhet som en fästing.

Den olycklige är sällan tilldragande för någon. Med undantag för en annan lika olycklig människa.

Kostas hette han men alla kallade honom Kostakis, den lille Kostas, eftersom han var kort. I gengäld hade han vackra svarta ögon, snabba ben och han var den som kunde dribbla bättre än någon annan. Han kunde måla och teckna och det som förenade oss var förälskelsen i samma flicka, som inte brydde sig vare sig om honom eller mig.

Kostakis var dessutom mycket intelligent och han var den första människa som talade om den svarta materien för mig. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och på kvällarna hade vi svårt att skiljas, tills våra mödrar fick nog och kallade in oss.

Vi blev det vi ville bli och jag tror inte att det hade varit möjligt utan den starka, ihållande och lyckliga vänskap där det mesta var underförstått

Vår vänskap var lekfull, innerlig och generös. En kväll, då vi som vanligt diskuterade vår hopplösa förälskelse i samma flicka, meddelade han mig att han drog sig tillbaka. Jag fick ha henne för mig själv, om det ville sig så, men det ville inte sig så.

Ännu i dag tänker jag på honom.

I gymnasiet mötte jag två pojkar till med vilka jag kände den leklust som är grunden till all vänskap. Den ene ville bli skådespelare, den andre regissör, jag ville skriva.

Vi hade oändliga diskussioner. Det verkade så osannolikt att vi någonsin skulle lyckas. Men det gjorde vi. Vi blev det vi ville bli och jag tror inte att det hade varit möjligt utan den starka, ihållande och lyckliga vänskap där det mesta var underförstått.

Allt detta gick förlorat när jag emigrerade till Sverige. Men ännu en gång hade jag tur då jag träffade en annan grekisk emigrant som var äldre och hade hunnit vänja sig vid ensamheten som han möblerade med tillfälliga bekanta, men jag blev något annat. Vi skrattade åt samma saker, drömde om att skaffa en Volvo, träffa en kvinna.

Han bodde i Bromma och vi tog ibland en promenad förbi sinnessjukhuset, mötte blickarna av ensamma förvirrade människor. Dessa blickar grävde en djup fåra i mig. Inte minst i min själ. Ingenting i världen var värt det priset.

Så jag började på universitet där jag mötte Åke Löfgren, den briljante lektorn i praktisk filosofi, som öppnade Sverige för mig, som aldrig tröttnade på mina enfaldiga frågor. Vi kom nära varandra med tiden, men mest på en intellektuell nivå. Åke pratade nästan aldrig om sig själv.

Professor Harald Ofstad var tvärtom. Med honom kunde man bli vän på ett helt annat sätt, han var öppen, vital, hade ett stort hjärta och älskade poesi. Jag skrev min andra diktsamling en bister vinter i hans sommarhus utanför Risör medan han höll på med sitt stora verk ”Vårt förakt för svaghet” på övervåningen. På kvällarna tände vi en stor brasa och pratade om vad vi höll på med och lugnet fyllde mitt hjärta.

Det var som att leka tillsammans och han lärde mig också gå i vattnet när isen hade smält några centimeter.

Med tiden lärde jag känna flera kollegor och flera förläggare. Några blev och förblir vänner, andra har försvunnit av olika anledningar. Men de lever än och jag vill inte skriva om dem som om de inte gör det. Hela tiden var grunden till vänskapen densamma som med min femåriga kamrat i min grekiska by.

Förmågan att leka tillsammans, både på skoj och på allvar.

Läs fler artiklar i serien om vänskap:

Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?

David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad

Silas Aliki: Staten och kapitalet gillar inte vänskap

Helle Schunnesson: När de pratade om babysim grodde en ful avund i mig