Therese Bohman: ”I boken kanaliserar jag min närmast barnsliga avsky inför döden”

Litteraturhistorien kryllar av gåtfulla grottor. En mängd författare – Platon, Tolkien, Knausgård – har använt bergets dunkla hålor som symbol. Även i Therese Bohmans nya roman ”Sanningsberget” har grottan en bärande roll.

– Det finns något arkaiskt över grottan som plats. Något ursprungligt. De första människorna bodde där, konsten uppstod där. Och så finns det något djupt obehagligt med grottor, eller hur? De antika myterna är fulla av människor som försvinner i grottor.

Bohmans berg, fiktiva Sanningsberget i de östgötska skogarna, är en plats med folkloristiska förtecken. Som suddar ut gränsen mellan fantasi och verklighet. Enligt legenden måste du svara sanningsenligt på alla frågor när du hissats ner. Annars slukar grottan dig.

– Skogarna i utkanterna av Kolmården, där jag kommer ifrån, är fyllda av grottor. Jag är uppvuxen med myterna som omgärdar dem.

Vi ses i hennes rymliga lägenhet nära Högalidsparken i Stockholm. Therese Bohman sitter vid vardagsrumsbordet i det gråaktiga höstljuset, på samma plats som hon arbetar. Hemmet har – precis som hennes romaner – en air av bakåtblickande romantik över sig. Ornamenterade tavelramar, kraftiga kandelabrar, skulpturer, djurhuvuden. Känslan är att hon när som helst ska hälla upp en sherry, tända en cigarett.

Bohman bekräftar att hon har en dragning till det förra sekelskiftet. Det var också från den tidsperioden som hon hämtade inspiration till den nya romanen.

– Det började med titeln. Jag stötte på att det finns något som heter Monte Verità, Sanningsberget, i de schweiziska alperna. Det var en samlingsplats för radikala intellektuella i början av 1900-talet. Jag började läsa på. Och då väcktes något i mig. Jag funderade på vad som skulle hända om jag placerade berget i mina barndomstrakter.

Romanen startar 1989. En vilsam påskhelg i medelklasstrygga Krokek, hemma hos familjen Hallman. Ägghalvor, påskgodis, milt vårväder. Men så på påskaftonsnatten ger sig Hannas älskade storebror Erik av med några vänner till Sanningsberget, och försvinner spårlöst. Åren passerar. Hanna växer upp. Den olösta gåtan, det obetäckta traumat, följer henne genom livet som en svart hund.

– I boken kanaliserar jag min närmast barnsliga avsky inför döden. Varför måste människor dö? Det är en banal fråga, men inte mindre sann för det. Man kan nog se försvinnandet i boken som en symbol. För allt som är obegripligt i tillvaron, och som inte sällan har med döden att göra.

Bokens brännpunkt är försvinnandet vid grottan. Men fokus ligger egentligen på Hanna, på vad som händer i hennes mentala schakt.

– Jag tror att den här boken, precis som alla mina romaner, är en berättelse om hur man blir den man blir. Vad som formar en människa, ens inställning till världen. Vad som betyder något i livet, i tillvaron, vad som är värdefullt. Och vad man ska tro på.

Therese Bohman, som vid sidan av författarskapet är verksam som konstredaktör på Expressen, debuterade 2010 med ”Den drunknade”. ”Sanningsberget”, hennes femte roman, kretsar i hög grad kring konst. Hanna blir till slut en framgångsrik konstnär och börjar bearbeta sin brors försvinnande genom måleriet. Både språkligt och tematiskt har boken en del gemensamt med Karl Ove Knausgårds senaste, ”Nattens skola”, föreslår jag.

– Ja, jag blev lite sur på Knausgård när jag läste den. Sån jäkla otur att den handlar om liknande saker som min! Som konstens drivkrafter. Och vilket pris vi är beredda att betala för framgång.

Det är tisdag förmiddag när vi ses. Förlagets kommunikationsavdelning var tydliga med att hon inte ville träffas dagen innan, på måndagen alltså, eftersom det krockade med recensionsdagen: ”Då är hon för nervös”.

– Det är otroligt obehagligt att bli bedömd. Jag känner mig skyddslös. Man kan inte förklara sig, inte försvara sig. Det kan till exempel stå i tidningen att jag misslyckats med att göra någonting – som jag inte ens har försökt göra.

Bohman, 46, har nominerats till några av landets mest prestigefyllda litteraturpriser. Betraktas som etablerad. Somliga skulle påstå att hon tillhör gräddan. Men framgångarna har inte gjort henne hårdhudad. Tvärtom, säger hon.

– Jag har blivit känsligare med åldern. Det blir allt jobbigare att se mitt namn i tryck över huvud taget.

Att Aftonbladet förra veckan införde plusbetyg på litteratur är ”en jättedålig idé”, betonar hon.

– Dessutom går det på tvärs med hela idén om kritik. Och så hann jag förstås tänka: nu blir jag en av de första som drabbas.

Hon skakar på huvudet.

– Och så blev det. Tre plus. Hemskt.

Som Ulf Lundells ”Jack” konserverade 1970-talet, eller den första säsongen av tv-serien ”Stranger things” fångade 1980-talet, skildras 1990-talet på ett konturskarpt sätt i ”Sanningsberget”.

– Jag har starka minnen av den här epoken, kanske för att det var en brytpunkt för Sverige. Reklam-tv, avregleringar … Och att det sammanföll med att jag klev in i tonåren.

De tidstypiska detaljerna – kassettbandspelare, Kalle Ankas pocket och knapptelefoner som såg ut som hamburgare – tycks noggrant utvalda. Det är de inte.

– Det kommer till mig i ett slags flöde, snarare. Jag minns min egen barndom mycket genom lösryckta bilder.

Hon har svårt att komma ihåg stora skeenden från uppväxten, säger hon. Vad som hände när. Samtidigt som andra, mindre minnesskärvor bränt sig fast. På samma sätt är det för Hanna i boken.

– Som när min morfar dog när jag var liten. Jag kan minnas vad jag åt till middag den dagen, eller stämningen i huset, mycket tydligare än min egen sorg. Om svår förlust är obegriplig som vuxen så är det ännu mer obegripligt när man är barn.

Therese Bohman ger ett eftertänksamt intryck. Kommer inte med några svepande eller halvhjärtade svar. Skrivandeprocessen har hon svårt att sätta ord på.

– Det finns ett mystiskt element i skrivandet för mig. Det är lite som när jag var liten och lekte intensivt, och allting runt omkring mig försvann. Tid och rum bleknade. Plötsligt ropade mamma att middagen var klar och så upptäckte jag att det hade gått tre timmar.

”Therese Bohmans prosa är som en långsamt verkande drog”, skrev Theodor Kallifatides på X för några år sedan. Även hennes nya roman är ett slags litterär LSD. Texten förrädiskt lättsmält. Ruset ihållande. Hur hittar hon fram till sitt språk?

– Jag vet inte … Jag har ingen metod. Min kompis undervisar på en skrivarskola, och har bett mig att föreläsa där senare i höst. Just nu har jag ingen aning om vad jag ska säga, eftersom jag har svårt att redogöra för hur det går till.

I ”Sniglar och snö” skriver Agneta Pleijel: ”Den som inte skriver av nödvändighet, av nöd, går inte att lära att författa.”

– Samtidigt är jag extremt luststyrd. Särskilt i början av ett nytt skrivprojekt, det är nästan det roligaste jag vet. I den fasen brukar jag ta långa promenader. Gärna vid vattnet, längs Söder Mälarstrand. Jag lyssnar mycket på musik, och försöker försätta mig i en stämning. Efter ett tag vaknar hjärnan. Och då börjar jag anteckna i telefonen.

Hon ser ut genom panoramafönstret. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att träden där ute, med sina lysande gula och flammande röda löv, stod i brand.

– Jag vill att det jag skriver ska vara sant. Inte i meningen autentiskt, men att det ska kännas sant. Att det bottnar i mig. Och det tror jag inte att man kan tvinga fram. Då skulle jag känna mig som en förrädare inför mig själv.

Läs mer:

Stilen är exakt i Therese Bohmans starka roman ”Sanningsberget”