Roman

Thomas Korsgaard

”Man skulle kanske ha varit där”

Övers. Helena Hansson

Weyler, 272 sidor

De första tv delarna i ”Trilogin om Tue” fick mig på väldigt gott humör, trots allt bedrövligt som står där. Att stöta på en ung och nyskapande berättarbegåvning av Thomas Korsgaards kaliber piggar verkligen upp. Och hans skapelse, lille Tue, som växer upp i materiell och moralisk misär i en liten by på landet på Jylland, kändes som någon att hoppas på.

Tue hade rätta gryet, skulle nog klara sig genom att kränga av sig sin hopplösa familj, med en gräslig hustyrann till pappa som fuskar och trasslar, ljuger och slåss. Och en mamma som går omkring i sunkiga mjukiskläder och är deprimerad, även om hon livas upp av en plötslig nätromans med en man på Fyn, och av att få en klumpsumma för en arbetsskada.

Ju längre bort från familjen Tue rörde sig, desto bättre, tänkte jag.

Men, nej, så enkelt är det inte att skaka av sig det sociala arvet. ”Man skulle kanske ha varit där” – den sista boken i trilogin – visar också på en helt annan rörelse.

Den här gången är det Tue själv som står för det destruktiva beteendet när han på egen hand tar sig ut i världen. Han ljuger och sviker, var han drar fram. Han omsätter med häpnadsväckande påhittighet i praktiken det han en gång lärt sig hemifrån – värdelösa kunskaper.

Den rya romanen är så omskakande eftersom den tar ifrån mig som läsare den gnutta hopp som planterades i de två första böckerna ”Om någon skulle komma förbi” och ”En dag kommer vi att skratta åt det”. Den lekfulla stilen – snyggt fångad av översättaren Helena Hansson – finns kvar, blicken, humorn, men den älskansvärde Tue dras allt längre ner genom att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra.

Romanen börjar med att han blivit vräkt, det är tredje gången på fem månader som han flyttar, sedan han lämnade småstaden Skive för Köpenhamn. Nu ställer han alla sina grejer: madrass, sopsäck full med kläder, den röda bordslampan och ett salt och peppar-set i form av pingviner, i grovsoprummet och drar vidare med sportbag och en palm, som hyresvärdinnan vägrar ta emot. Han har misskött sig grovt. Väsnats på nätterna, repat golvet, tagit värdinnans mat. Och har ingenstans att bo.

Han får påhugg som tidningsförsäljare på stan och lyckas krångla sig in på sin arbetsplats på natten för att sova. Tills han bli påkommen.

Han räddas av en extraknäckande kollega, Victoria, som tycker att Tue är rolig och gullig. Hon tar hem honom till sin arkitektmamma som är hygglig och låter honom bo där ett tag. Han försöker charma dem så gott han kan med skenheliga komplimanger, och lyckas ett tag, tills det blir alltför uppenbart att han, lindrigt sagt, missbrukar deras gästfrihet. Inte minst i samband med att hans framfusige älskare Lauritz får korn på den snygga våning som Tue presenterat som sin.

Älskaren ställer till med brakfest på nyår, vilket Tue blåljuger om när ägarna återvänder. Han är usel på att sätta gränser, desto bättre på att med stor fantasi dölja sanningen för sig själv och andra. Den fejkade tillhörigheten i en högre klass hjälper honom inte, tvärtom. Men vem skulle ha lärt honom att använda sin skalle på ett kreativt och konstruktivt sätt i förhållande till sin egen framtid, att bygga solitt runt sig, att tänka klart och rationellt? Ingen.


Jag pendlar mellan känslan av att vara en beskäftig livskonsult och uppgiven cyniker

Mor och dotter, arkitekt och konstnär, är rätt fördomsfria (även om Tue råkar höra hur mamman beskriver honom som ”white trash”) och håller ut i det längsta, men det finns gränser. Och när han väl hamnar på gatan igen, går det snabbt utför.

Som läsare blir man arg och ledsen om vartannat. Vilket pucko. Smita från räkningar och få kronofogden efter sig, ta in på ett hotell med falskt namn, tömma minibaren.

Familjen borta på Jylland håller sig något sånär undan i den här romanen. Förutom när mamman ringer ett par gånger för att tigga pengar av sin 17-årige son. Vilket får Tue att sälja värdfamiljens cykel och säga att den blev stulen. I stället för att säga nej till sin gränslösa mamma.

Tue driver sedan hemlös runt och tränger sig på människor, använder sin aldrig sinande svada till allas förnedring, säljer sin dator för nästan ingenting och måste då slänga sin halvfärdiga bok i datorns papperskorg. Man vill bara skrika nej genom hela boken. Jag pendlar mellan känslan av att vara en beskäftig livskonsult ochen  uppgiven cyniker.

Det är skickligt av Thomas Korsgaard att lyckas engagera med en så outhärdligt deterministisk människosyn. Att låta det gå åt helvete med en utsökt finkalibrig penna som vapen, utan att man som läsare kan göra någonting. Mer än att läsa.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker.

Share.
Exit mobile version