Fortfarande efter nästan 44 år kvarstår många frågor om den ubåt fiskaren Bertil Sturkman fick syn på en tidig morgon i oktober 1981. Han skulle hämta några av sina gäddkrokar när han såg en 76 meter lång sovjetisk ubåt med siffrorna 137 på skrovet liggande på ett skär.
Båten stod inne i ett militärt skyddsområde i Blekinge, i en hemlig militär navigationsled mot örlogsbasen Karlskrona. Var det bara den sista manövern som gick snett, eller hade den kärnvapenbestyckade U 137 förirrat sig långt tidigare och hamnat djupt inne i den svenska skärgården av rent misstag?
Försvarsmakten och regeringen sade att det var en medveten kränkning av svensk suveränitet, och den linjen gäller än i dag. Men några andra experter har ifrågasatt myndigheternas bedömning.
Michael Fredholm, med bakgrund på Försvarets radioanstalt, FRA, är historiker och författare. Han har fått ta del av bland annat den sovjetiska ubåtens loggböcker och uppdragsorder, den svenska marinens krigsdagböcker och ÖB:s rapport till regeringen om händelsen, dokument som tidigare varit hemligstämplade. Utifrån dem har han försökt rekonstruera förloppet som förde ubåten upp på skäret i sin bok ”U137 inifrån” (Medströms bokförlag).
Han har dragit en slutsats som går rakt emot den beskrivning som både den svenska Försvarsmakten och tidigare svenska regeringar har gjort. Nämligen att det var en felnavigering.
Ubåtens navigationsutrustning hade skadats när de låg nära danska Bornholm, av en drivande fisketrål. De hade också problem med sin gyrokompass och det alternativa navigationssystemet och förlorade helt enkelt orienteringen, enligt Michael Fredholms bok ”U 137 inifrån”.
– Om man tittar på loggboksanteckningarna och går igenom samtliga förhör ser man att det var en väldig osäkerhet inom den sovjetiska besättningen om var man faktiskt befann sig, säger han.
– Det finns flera uppsättningar av loggböcker, för det var olika personer som navigerade. I loggboken som fartygschefen ansvarade för står det vissa positionsuppgifter. Tittar man i chefsnavigatörens anteckningar ser man däremot andra uppgifter. Och det finns rättelser och överstrykningar.
Ubåtens väg mot grundet
1. Michael Fredholm har kommit fram till att ingen ombord på U-137 visste var de befann sig när de kom in på svenskt vatten och att ubåten därför gick upp för att använda periskopet.
2. Kaptenen såg ett blinkande vitt ljus, sannolikt fyren på Utklippan. Men han trodde att det var en fisketrålare, och beordrade en sväng åt babord. Därefter dök ubåten igen.
3. Den fortsatte under vattnet till kl 18.04, då man gick upp i övervattensläge och slog på dieselmotorerna och gångljus. De märkte inte att en svensk ubåt och två helikoptrar övade en bit längre västerut.
4. Besättningen såg återigen ljus, som tolkades som en fiskebåt. Därefter fortsatte U137 i övervattensläge.
Grafik: Elin Lindwall. Källa: Michael Fredholm – U137 inifrån (Medströms bokförlag)
Han säger att oenigheten i den sovjetiska besättningen om var man befann sig kom fram också vid förhören som hölls. Det var inte det enda som pekade på en felnavigering. I överbefälhavarens första rapport till regeringen står det: ”Farten och kursen tyder på att man inte har haft klart för sig att man befann sig inomskärs och i ett mycket trångt farvatten.”
Ubåten hade en fungerande radar. Varför använde besättningen inte den?
– De var ute på ett beredskapsuppdrag utanför Bornholm, vid det som Sovjetunionen kallade yttre försvarslinjen av det egna territoriet. Därför hade de order att inte avslöja sin position om det inte var en extraordinär situation. Och de förstod inte att detta var just en sådan. När de sent omsider insåg det tror jag att de helt enkelt blev nervösa och inte vågade frångå de ursprungliga orderna, säger han och tillägger att en radar kan avslöja fartygets position.
Om ett utländskt örlogsfartyg är i sjönöd ska det bärgas och avvisas, enligt regelverket.
– Man har upprepade gånger från svensk sida hävdat att kapten Gusjtjin inte åberopade att han var i nöd förrän efter tre dagar. Men det gjorde han, för det står väldigt tydligt i krigsdagboken från Karlskrona. Den informationen försvann sedan helt i Sverige. Och den hänger naturligtvis också samman med hur bedömningarna gjordes i Stockholm, säger Michael Fredholm.
Detta är det mest anmärkningsvärda i hela berättelsen om U137, säger han.
– Överbefälhavare Lennart Ljung gjorde under loppet av tio minuter en egen bedömning. Grunden var den rapport han fått från stabschefen vid Karlskorna örlogsbas, Karl Andersson. Han hade observerat den grundstötta ubåten och skickat en radiorapport hem. Där konstaterade han att det är en sovjetisk Whiskeyubåt som står på grund. Punkt.
– ÖB kontaktade inte sin underrättelsetjänst. Han sade att det var en fientlig handling, och då hade man ju redan frångått alla andra handlingsmöjligheter. Regeringen köpte sedan ÖB:s bedömning.
FRA hade dock rapporterat om en ovanlig händelse efter det att ubåten gått på grund. Sovjetiska ubåtsjaktsflygplan flög i området kring Bornholm, där U 137 enligt besättningens egna uppgifter borde ha varit.
– Men det var ingen som tog hänsyn till de här rapporterna, säger Michael Fredholm.
Hur kunde ubåten komma så långt in i skärgården om de bara gick på måfå? Borde de inte gått på grund tidigare?
– Här måste vi utgå från de sovjetiska vittnesuppgifterna. Man hade sett kobbar, men eftersom man var övertygad om att man befann sig ute på öppet hav hade man i mörkret och dimman tolkat kobbarna som oljefläckar. Man såg ju ljussken för det fanns fyrar och bostadshus när man kom närmare in. Men eftersom de trodde att de fortfarande befann sig på öppet hav tolkade man det som fiskebåtar. Man navigerade undan från dem, och gick alltså inte på grund.
– Gåsefjärden är för grund för en sån här ubåt. Även om den inte hade gått på grund på skäret hade den inte kommit så många meter längre in där. Och vad hade syftet kunnat vara att ta sig in där för att gå på grund några meter längre fram i stället?
Försvarsmakten beskriver fortfarande U 137s grundstötning som en avsiktlig kränkning. Chefen för den militära underrättelsetjänsten, Thomas Nilsson, var närvarande på Michael Fredholms bokpresentation. Men han vill inte kommentera slutsatserna i boken.
Michael Fredholm skriver att ett upplevt behov av att värna inhemska partipolitiska intressen och en djup rotad misstro mot allt ryskt eskalerade ubåtskrisen.
– ÖB tog för givet att ryssen, i det här fallet Sovjetunionen, naturligtvis ljuger om allting. Då måste man själv hitta en annan förklaring. Och det är då det började gå snett.
Du skriver att många problem hade undvikits om den svenska marinen hade accepterat att ubåten var där på grund av en felnavigering och tyst hjälpt den hem. Men hur tror du att befolkningen och omvärlden hade reagerat på det?
– Jag tror inte att det hade lett till några starka reaktioner eftersom 1970-talet var en period av avspänning, säger Michael Fredholm och tillägger att om ubåten navigerat fel skulle den enligt dåtidens tolkning av folkrätten bogseras loss och avvisas.
Per Andersson är pensionerad överstelöjtnant, som arbetat i den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Han ingick i marinens egen analysgrupp av ubåtskränkningar och lyssnade på Michael Fredholms föredrag i samband med att den nya boken släpptes.
– Han hade ju inte rätt i särskilt mycket av det han sa, säger han.
Per Andersson berättar att han inom ramen för ett forskningsprojekt efter Sovjetunionens sammanbrott varit på resor österut och träffat flera ubåtsofficerare. En av dem var ombord på U 137 vid grundstötningen.
– Vi har träffat folk på hög nivå som har erkänt att de medvetet har kränkt Sverige och de sade att det var krigsförberedelser de utförde, säger han.
Han pekar på att Sverige också gjorde en egen navigationsutredning, som visade att Sovjetunionens uppgifter inte gick ihop. Hans slutsats är att U 137 var i den svenska skärgården på ett hemligt uppdrag.
I den sovjetiska uppdragsordern till U 137 framgår att ubåten hade flera förslutna kuvert ombord, som skulle öppnas först efter en given order.
Per Andersson tror att ett av dem innehöll instruktioner för en specialoperation i svenska vatten.
– Vad sedan operationen bestod i, det vet vi inte med säkerhet, säger han.
Michael Fredholms iakttagelse att det är grunt i Gåsefjärden och att ubåten skulle ha gått på grund lite senare om hon inte fastnat på skäret ger han inte mycket för.
– Det hade inte varit ett problem för U137 att vända och gå ut igen, även i mörker. Den hade inte klarat det med en enda gir, utan fått saxa sig ut, ungefär som om du backar från en trång parkeringsplats. Jag har pratat med svenska ubåtskaptener som sagt att de gick in där när det var väldigt dåligt väder.
I julhelgen visade SVT dramakomedin ”Whiskey on the rocks”, inspirerad av händelserna i Gåsefjärden. I den skålade ryssarna flitigt i vodka före grundstötningen.
När det gäller spriten är Michael Fredholm och Per Andersson eniga. Besättningen söp sig inte fulla. Vid ett tillfälle bjöds en svensk officer på en snaps. De tror båda att den bestod av kompassprit, för någon vodka fanns inte ombord.
