Teater
”Titta en älg”
Av Kristina Lugn. Bearbetning och regi: Mellika Melouani Melani. Scenografi: Martin Chocholousek. Kostym: Jasminda Asplund Bianco. Ljus: Mikael Kratt. Musik: Mikael Karlsson. Koreografi: Ossi Niskala. Medverkande: Lotta Tejle, Ellen Jelinek, Sanna Sundqvist, Rebecka Hemse, Marie Richardson, Nancy Ofori m fl. Scen: Dramaten, Stockholm. Speltid: 1 tim 45 min.
”Titta en älg” hade premiär 1999 på Teater Brunnsgatan Fyras minimala scen med Staffan Westerberg, Jane Friedmann, Anna Pettersson på var sina håll vilse i livet. Kristina Lugns repliker mötte publiken i djupt igenkännande från bägge håll.
Men hur blir det nu, på Dramatens stora scen? Upptakten är trevande och lite stel. På den ödsligt upplysta järnvägsstationen samlas de, Lotta Tejles Ogebratt, handlingskraftigt obeslutsam med trenchcoat och resväska, Ellen Jelineks kritstreckade Karlsson kliande av oförlösta drifter, Sanna Sundqvists Larsson med brudklänningen fladdrande under kappan, rökande på flykt från sig själv och bröllopsnatten.
Tåget som kommer är en riktig järnvägsvagn. I den pågår ett annat äktenskapligt sammanbrott. Andreas Rothlin Svenssons Harald planerar mordet på Rebecka Hemses Lillemor. Hon, otäckt uppgiven, inser att hon bör ta saken i egna händer och försöker sen detta föreställningen igenom i förfärande bilder.
Regissören Mellika Melouani Melani har samlat roller och repliker ur olika Lugn-texter. Från ”Stulna juveler” kommer Majvor, Marie Richardson, i högljudd brånad efter Rune – Rothlin Svensson igen, nu i stel, övermaga ansiktsmask, livrädd/äcklad av hennes famntag.
Överallt denna klibbiga kvinnlighet, självhatet att försöka ta sig ur! Detta är Brechts ”Ballad om det sexuella beroendet” 2.0. Lotta Tejles rasande litania om alla tänkbara utbrytnings-, rymnings- och befrielseförsök – hon söker en nödlösning, en jourhavande låssmed! – är bevis nog.
Jag undrade i förväg hur Lugns texter skulle nå fram i detta stora rum. Och det är sant att allt inte når över rampen. Men flödet är rikt nog för att räcka. För här händer också något annat. Både regissör och kompositör har operabakgrund och det märks. Mikael Karlsson, som också skrivit balettmusik, driver på, skapar rymd och en ljudvärld som kommenterar och understryker. Den allestädes närvarande musiken får föreställningen att kännas som ett oratorium över själva kvinnligheten.
I en klassisk bild av den ohämmade sexualiteten blir kvinnorna hästar som gnäggande galopperar över scenen
Men mer än så, för spelet accelererar när scenen fyllts av Stockholm City Voices – säkert 50 giftasberedda kvinnor i fladdrande brudklänningar som dansar och sjunger. I en klassisk bild av den ohämmade sexualiteten blir kvinnorna hästar som gnäggande galopperar över scenen.
25 år har gått sedan urpremiären. Det uppror som kunde anas i Kristina Lugns otämjda frisyr och i hettan under hennes texter, bryter fram med full kraft i Melani/Karlssons musikaliskt och sceniskt allt våldsammare version. Musiken piskar på. Plötsligt dansar alla i ryckande paroxysmisk extas. Vi är mitt uppe i vilda Dionysosdyrkande kvinnors trance-artade hyllning till det kvinnliga ursinnet – en Backanal!
Publiken erbjuds offer: Sanna Sundqvist plockar ur sin urringning fram vad som ser ut som geléhallon (”Jungfrubröst”), som knipsas av från henne och ges till de närmast sittande. Bakom henne har Rebecka Hemses Lillemor nått sin slutdestination som självförintande offerlamm och hissas i en korsfästelsescen mot tågvinden, kanske i utbyte mot allas vår befrielse.
Riktigt var allt detta slutar känns lite oklart. Återstår: att befria männen? Men vägen ligger ändå mycket öppnare nu, när vreden har fått utlopp, känns det som. Premiärpubliken, klart förlossad, applåderar stående.
Läs också:
”Att vara i en Kristina Lugn-pjäs är som att åka snabbhiss genom livet”
