Sveriges tidigare utrikesminister tycker att svenskarna måste arbeta med sin mentalitet. När Sverige befinner sig på randen mellan krig och fred räcker det inte att samla konserver i källaren och ta emot broschyrer från myndigheterna, anser Tobias Billström.
– Det handlar om att inse att kriget faktiskt kan komma även till vår tröskel och att Sverige är värt att försvara, säger han.
Själv övergav han posten som landets chefsdiplomat efter bara två år. Beskedet kom plötsligt och utan förvarning, mitt i mandatperioden för ett år sedan.
Varför?
– Jag har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte att jag var färdig. Natomedlemskapet, EU-ordförandeskapet och stödet till Ukraina var antingen färdigt eller i process. Jag tyckte det var läge att kliva av och göra någonting annat än att vara politiker, säger 51-åringen.
Någon annan orsak till avhoppet ger han heller inte i boken ”Skarpt läge”, som ges ut nu i dagarna. ”Det var inte en enstaka sakfråga som gjorde att jag landade som jag gjorde”, skriver han.
Billströms överraskande exit öppnade upp för en intensiv ryktesspridning. Han räknar själv upp spekulationerna: Var han osams med statsministern? Handlade det om den nationella säkerhetsrådgivaren? Fanns det en konflikt kring Mellanösternpolitiken? ”Alltihop kunde inte vara mer fel”, hävdar han.
Ligger det verkligen ingenting i det?
– Nej. Man ska gå när det är som roligast. Det var väldigt svårt att se hur jag skulle kunna toppa Natoprocessen, den största förändringen på 200 år.
Utrikespolitiken är speciell och relationerna till andra länder känsliga. Regeringen strävar efter att hålla en tydlig och förutsägbar linje mot omvärlden.
Hur resonerade du kring vilka signaler ditt avhopp mitt i mandatperioden skickade till omvärlden?
– Jag tyckte inte det var något konstigt. Jag gick och det kom en ny utrikesminister efter mig.
Turerna kring det då nyinrättade kansliet Nationella säkerhetsrådet (NSR) var inte en orsak till att han lämnade, säger han. Men han riktar samtidigt skarp kritik mot Kristerssons prestigeprojekt och tillsättningen av en opolitisk tjänsteman som chef (då Henrik Landerholm).
– Jag är helt övertygad om att det här inte var en bra idé.
– Det här handlar inte om enskilda personer utan om systemet. Ingen kan verka i den svenska statsministerns omedelbara närhet med den tyngden som den nationella säkerhetsrådgivaren förutsätts ha utan att ha det som en politisk tjänst, förslagsvis en statssekreterartjänst.
Varför väljer du att gå ut med den här kritiken?
– Jag var från början positiv till NSR:s tillkomst och jag tycker fortfarande att NSR är viktigt. Regeringen har i modern tid haft stora svårigheter att samordna sin krishantering. Men det har blivit uppenbart att det behöver göras en översyn av NSR.
Tobias Billström anser att kansliet behöver bli ”smalare och vassare”.
– Det har expanderat väldigt mycket och äter därmed upp personal för både UD, försvarsdepartementet och myndigheterna under de här två departementen.
Framförde du din kritik till statsministern?
– Jag går aldrig in på enskilda samtal som jag har haft med statsministern.
Hur ser din relation till Ulf Kristersson ut i dag?
– Den är bra.
Hörs ni ofta?
– Nej, jag har inte så mycket att göra med mina före detta kollegor i regeringen. Några har jag träffat, några har jag pratat med och så. Men statsministern har rätt mycket att göra och det är mycket bättre att han ägnar sig åt det än att prata med mig.
Den tidigare säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm berättade under rättegången mot honom (där han frikändes från misstankarna om vårdslöshet med hemlig uppgift) om att arbetsbelastningen varit extrem. ”Det värsta jobbet jag någonsin haft”, sade han.
Hur var din arbetsbelastning under Natoprocessen?
– Det är klart att den var tuff och tung. Men uppdraget att vara statsråd är frivilligt. Om du inte tycker om det så får du lämna. Men det var inte fallet för mig. Jag har tidigare varit migrationsminister i åtta år. Jag var medveten om att det skulle vara hårt jobb och det skrämde mig inte, säger Billström.
Sveriges väg mot Natomedlemskapet kantades av koranbränningar, en upphängd docka föreställande Turkiets president Erdogan och svenska vänsterpolitiker som viftade med PKK-flaggor.
Bilderna som spreds från Sverige väckte vrede i delar av den muslimska världen och fick Säpo att höja terrorhotnivån. Kulmen nåddes när Sveriges ambassad i Bagdad brändes ner och personalen fick fly för sina liv. De hade kunnat lynchas av mobben, enligt Billström.
Natoprocessen underlättades inte av att sverigedemokrater eldade på från sidlinjen. De ”hade ett stående Richard Jomshofproblem”, skriver Billström i boken. Uppmaningen från justitieutskottets dåvarande ordförande om att elda fler koraner (”blir de upprörda, så elda hundra till, då”) var oansvarigt och barnsligt, enligt den förre utrikesministern.
– Det var irriterande därför att vi behövde lägga ner tid på sådant som bara var störande.
– Men på totalen spelade det ingen roll för vår utrikespolitik för ingen brydde sig om det i utlandet.
Tycker du att SD är mogna att ta plats i en eventuellt kommande regering?
– Det finns andra sverigedemokrater än Richard Jomshof, säger han och nämner den utrikespolitiska talespersonen Aron Emilsson och tidigare gruppledaren Henrik Vinge.
– Med dem gick det bra att samarbeta. En person är inte i ett parti. Dessutom är inte Richard Jomshof längre kvar på sin tidigare position och det säger någonting om utvecklingen av det partiet.
Tobias Billström är fortsatt medlem i Moderaterna men säger att han efter nio valrörelser – den första 1991 – är ”färdig” i svensk politik.
Hur känns det nu när valåret drar i gång?
– Jag känner ingen längtan tillbaka utan jag var färdig med min del i svensk politik och gick för att jag ville göra någonting annat.
Något nytt jobb har han ännu inte på lut.
– Men jag ser fram emot att jobba med saker där mitt kunnande och min erfarenhet kan komma till användning. Geopolitik är ju på tapeten just nu.
DN har sökt statsminister Ulf Kristersson.
