”Gillar du sjukhusmat..?”
Det finns många sätt att hota med våld, och problemfixaren Harry (Tom Hardy) kan dem alla. Har väl uppfunnit några själv också. Harry är obrottsligt lojal med sin kriminella arbetsgivare, den ökända gangsterfamiljen Harrigan, som ligger i fejd med ett konkurrerande gäng. Harrigan-klanen leds officiellt av den irländske patriarken Conrad (Pierce Brosnan) men egentligen är det hans sluga fru Maeve som håller i tyglarna. Dame Helen Mirren har sannolikt haft kalaskul när hon spelat den här machiavelliska matriarken, man kan ana glimten i ögonvrån när hon, den vanligtvis så distingerade brittiskan, får häva ur sig förbannelser och könsord på frodig irländska.
Tom Hardys rollfigur är i sin tur en miljonär i dolt våldskapital, men samtidigt en undersåte underställd en lynnig boss. Harry jagar fram mellan uppdragen, verkar i princip aldrig sova, tar med lätthet itu med alla kriminella uppgifter men står obeväpnad när det kommer till relationen med frun Jan och tonårsdottern Gina. Just den sidoberättelsen, där Jan (Joanne Froggatt inklämd i en klassisk ”frugan-roll”) tjatar om parterapi, är till en början trubbigt iscensatt (precis som relationstramset i serieskaparen Ronan Bennetts andra tv-aktuella serie ”Schakalen”) men den vässas till mot slutet.
Det lätta klassperspektivet höjer också humöret, och tjänar möjligen också som en liten inbyggd revolt för den irländska manusförfattaren Bennett. De historiskt sett diskriminerade ”micks” regerar nu i de stora engelska gods som den inhemska adeln inte längre har råd att ha kvar.
Här finns också en rörande önskan om acceptans: Harrigans leker aristokrater/britter, i klädstil och i viss mån även i språket, vill så gärna verka distingerade. ”Så talar inte en Harrigan”, säger Maeve när barnbarnet svär, men fernissan krackelerar titt som tätt och blottar det ruttna virket där under.
På liknande sätt håller Harry sina känslor i tajt koppel. Han höjer inte rösten, framför sina hot med mild stämma och medkännande bekymmersrynka. Han vill ju inte vara våldsam, det är offren som tvingar honom…
Den mörka och brutala serien blir också till en fajt mellan två disparata storheter i min referensram. Dels min antipati för regissören Guy Ritchies (”Lock, stock and two smoking barrels”, ”The gentlemen”) ofta EQ-befriade actionberättande, där olika grupper av män utövar våld till stirriga beats. Dels min nästan oprofessionella kärlek till skådespelaren Tom Hardy (”Locke”, ”Taboo”) eller nåja, hans agerande – och Hardy avgör med lätthet nämnda kamp till sin och min fördel.
Han jobbar mestadels i den mest klassiska av filmroller: den tyste starke mannen, men han gör det med en säregen och emotionell närvaro. Som ett cementblock med känslor, som en Herkules som har kontakt, eller åtminstone är smått bekant, med sitt sårbara inre. Med andra ord som klippt och stilettskuren i rollen som den här ljuddämpade bulldozern på två ben. Varje scen utan Tom Hardy är ett förlorat ögonblick i den pågående undervisningen hur man på bästa sätt skrämmer omvärlden till lydnad.
Här är veckans bästa strömningstips