Någon har sagt att åsikter är som spikar. De sitter hårdare ju mer man slår på dem.
Kärnkraften är inget undantag.
Trots att mångmiljardplanen för framtida kärnreaktorer blivit hudflängd av statens egna myndigheter och experter trycker regeringen på gaspedalen. Uppmaningarna att göra noggrannare analyser ses bara som onödigt grus i maskineriet.
Projektet som ska dominera energipolitiken i 40 år framåt klubbas redan i maj.
Kärnkraften är regeringens stora prestigeprojekt och Tidösamarbetets moder. Den var legeringen som först svetsade samman partierna. Ingen behövde kompromissa, alla gillade redan kärnkraft.
Att nu stanna upp och göra en grundläggande analys skulle tolkas som att ge oppositionen rätt i den fråga där högerpartierna byggt en av sina mest centrala berättelser: Historien om hur de andra ”monterat ned ett av världens bästa energisystem”. Kärnkraften är en bärande del i historien om hur oppositionspartierna skadat Sverige.
Det förklarar varför regeringen inte vill förhandla med S om långsiktiga spelregler. Det handlar inte om tidsbrist, regeringen vill helt enkelt inte komma överens. Tidöpartierna ser konflikten om kärnkraften som en av sina viktigaste politiska tillgångar och den vill man inte förhandla bort.
2025 är också året då många partier håller kongresser. Det är nu positionerna justeras inför valåret.
På S-kongressen ska Magdalena Andersson driva hem sin auktoritet inför den interna opposition som vill se en mer offensiv investeringspolitik. För partiledningen är debatten i sig inget problem, den kommer tvärtom att användas som pr för hur otåliga socialdemokrater är att bygga Sverige starkt.
Ledningen kommer säkert att kompromissa och vässa formuleringar men inte på ett sätt som ändrar politiken på riktigt. Socialdemokratiska kongresser brukar landa i att alla sidor får säga att de vann.
Centerstämman blir ett elddop för Muharrem Demirok. Han vill närma sig S och därmed indirekt acceptera ett framtida V-samarbete. Mot honom står de centerpartister som fortfarande hoppas kunna samla stöd för ett självständigt liberalt parti mellan blocken.
De andra oppositionspartierna följer centerdebatten med viss nervositet. En förlust för Demirok vore också en förlust för de som hoppas att oppositionen ska samla sig.
Och så är det det här med Liberalerna.
Det är åter dags för partiets landsmöte, åter dags att diskutera regeringsfrågan och åter dags att dra ”röda linjer”. De gamla har redan passerats och därför handlar de nya om man ska gå med på att sverigedemokrater får bli statsråd. Bara tanken får det att vända sig i många partiaktivister.
För människor som inte är medlemmar i Liberalerna kan det vara svårt att fatta den oerhörda dramatiken. Varför har just diskussionen om SD-ministrar fått en så stark laddning för liberaler?
De samarbetar ju redan intimt med Sverigedemokraterna. De lever tillsammans med sverigedemokratiska tjänstemän i regeringskansliet. Alla viktiga politikområden förhandlas med SD. Liberaler står så gott som dagligen skuldra vid skuldra med sverigedemokrater inför tv-kamerorna. De bägge partiernas politik är sammansmält i regeringspolitiken.
Sett med Tidö-ögon framstår sverigedemokratiska ministrar bara som nästa logiska steg i samarbetet.
Men för inbitna L-partister skulle det slutgiltigt krossa — den redan svårt manglade — självbilden av att vara det liberala värnet mot den auktoritära nationalismen.
Det gäller nu för Liberalernas ledning att få med partifolket på att å ena sidan fortsätta propagera mot att ge sverigedemokrater ministertitlar. Men samtidigt förbereda partiet på att kunna vika ner sig i en kommande förhandling. Med hänvisning till att ”väljarna har sagt sitt”.
Johan Pehrson brukar beskriva samarbetet som ”både sött och surt”. Nästa år kan han behöva svälja några av de suraste pillren i Tidöavtalet.
Han ska komma överens med SD om hur ett ”hederligt levnadssätt” ser ut. Till exempel om människor ska kunna bli av med uppehållstillstånd om de har särskilt klandervärda åsikter. Ska tiggande förbjudas? Ska regeringen strama åt rätten till tolk när invandrare har kontakt med sjukvård och andra myndigheter? För Sverigedemokraterna är detta självklara delar av Tidöavtalet.
Medan Liberalerna tycker att skjortan redan känns för trång.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
