Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Gapet mellan partiordförandens kommunikativa begåvning och hennes förmåga att dra röster är slående. KD fortsätter år efter år att harva kring riksdagsspärren med moderata taktikväljare som livboj. I tre valrörelser har Busch tvingats se sig slagen av både Centern och Vänsterpartiet.
Ett skäl är att Busch smarta och uppseendeväckande utspel ofta saknar koppling till frågor väljarna förknippar med just Kristdemokraterna, som sjukvård och äldreomsorg.
På senare tid har KD-ledaren bytt framtoning. Från att ha varit högerns ”SD-light” har Busch försökt erövra rollen som samhällsbyggande statsman.
Det tydligaste exemplet var strävan att komma överens med Socialdemokraterna om energipolitiken. Ebba Busch satsade sin heder på projektet när hon i direktsänd tv gav sitt mobilnummer till Magdalena Andersson (S): ”Här är mitt nummer, jag är helt seriös, jag ses gärna.”
Men Moderaterna och Sverigedemokraterna drog undan mattan för KD-ledaren och samtalen havererade.
Att förödmjukelsen tagit Busch hårt framgår i en intervju i SvD där besvikelsen pyser ut i pikar mot Moderaterna och obestämda antydningar om samarbete med Socialdemokraterna. ”Jag tycker inte om att bli tagen för given” är nyckelmeningen i intervjun, KD-ledaren vill vara något mera än en dörrmatta för M och SD.
Flera moderater har reagerat surt men Busch vore inte Busch om hon inte gick till motattack: ”Jag vägrar att underordna mig”.
Ulf Kristersson (M) låtsas att det regnar – ”vi har ett bra samarbete i vår krets” – men Busch-grälet har ytterligare förstört stämningen i Tidösamarbetet och Kristerssons redan skadeskjutna anspråk på att stå för ett harmoniskt regeringsalternativ.
Förvandlingsnummer är svåra. Ingen svensk partiledare är så tydligt förknippad med konflikt som Ebba Busch och det är en tuff uppgift att övertyga väljarna om att KD-ledaren stöpt om sig till en varm och värderingsburen brobyggare.
Den Ebba Busch som vill göra upp med S om mera vindkraft är ju samma person som tidigare hävdat att ”svenskar tvingas på stålskogar av vindkraft.”
Den image Busch länge byggt av sig själv står i vägen för vad hon och partiet vill vara i dag.
Rikstingets stora nummer är ett program om ”samhällsgemenskap”. Ett ideologiskt dokument som till stor del är kvar i ”SD-light”-tänket och på sina ställen förvillande likt SD:s principprogram, som i resonemangen om hur svårt det är att integreras i Sverige: ”En sådan integrationsprocess är ett långsiktigt projekt” skriver programförfattarna, ”en person kan anses vara klarintegrerad när personen känner lojalitet till Sverige och vår samhällsgemenskap och upplever en identifikation med vår historia och kultur. Det kan ta tre generationer.”
KD-programmet andas också en längtan till partiets egna rötter på 1960-talet.
Här ekar Sverigedemokraternas idé om ”öppen svenskhet”, där SD skriver att ”assimileringsprocessen ofta är lång och problemfylld” och ”kan ta flera generationer” och där människor för att erkännas som en del av den svenska nationen ska ”tala flytande svenska, uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med den svenska kulturen, se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”
Men KD-programmet andas också en längtan till partiets egna rötter på 1960-talet. En historia partiet länge talade tyst om eftersom en del inslag – sexualskräck, vurm för hemmafruar, motarbetande av hbtq-rättigheter och krav på censur och tvångsundervisning i kristendom – skrämde väljare i det liberala sekulariserade Sverige. Partiet betonade ofta att man inte behöver vara troende för att gilla KD.
Nu har vindarna vänt, nu lyfter partiet ”kristendomens särställning”, och slår ett slag för ”skolavslutningar i kyrkan, klockringningar, luciafiranden, helgdagar och högtider samt korsets plats på fanan.”
Det är oklart på vilket sätt detta är hotat men KD tar striden ändå.
Läs mer av Tomas Ramberg här.




