Det finns krig. Och så finns det krig. De flesta rinner förbi i den ström av eländesrapportering som ganska få orkar ta in. Men vid sällsynta tillfällen blir ett krig en global brännpunkt som mobiliserar och polariserar.
Vietnamkriget är urexemplet, USA:s krig förändrade världsbilden hos en generation som skakades av bilder på brinnande byar och kallblodiga avrättningar. Miljoner vietnameser dödades och natur och människor blev offer för växtgifter och napalm.
Gaza har blivit dagens Vietnam, Israels krigföring upprör och splittrar på samma sätt.
Den inledande chocken över Hamas brutala attack ersattes snabbt av en uppslitande diskussion om den israeliska regeringens massiva motattack. Över hela världen mobiliseras protester och motprotester. Gazakriget blev en påminnelse om att ”den regelbaserade världsordningen” aldrig gällt för Mellanöstern.
Gaza slår – precis som Vietnam – rakt in i den svenska politiken.
Vietnam skapade hårda debatter, ibland också sammanstötningar mellan polis och demonstranter på svenska gator. Högern försvarade USA medan Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen blev allt mer kritiska till den amerikanska politiken.
Moderatledaren Gösta Bohman anklagade Palme för att använda kriget mot oppositionen och myntade uttrycket ”inrikes utrikespolitik”. Enligt Bohman var USA-kritiken avsedd för ”hemmakonsumtion.”
Bohmans ord gäller i hög grad för Gazadebatten. Oppositionen jagar regeringen för att den inte gör tillräckligt för palestinierna och är passiv inför Israels krigsförbrytelser. Medan högerpartierna anklagar oppositionen för att inte se Hamas ansvar för kriget och för att ignorera Israels rätt att försvara sig.
I takt med att bilderna från kriget rullar in har den svenska opinionen svängt till Israels nackdel.
Opinionstrycket har splittrat Tidöpartierna, där SD och KD är hårdnackat Israelvänliga, medan liberaler och moderater är känsliga för de nya stämningarna. Både Jimmie Åkesson och Ebba Busch har öppet vänt sig mot den egna regeringens Israelkritik.
Men Gazadebatten stannar inte vid själva kriget, den rörs ner i en politisk giftblandning där invandringsmotstånd, islamfientlighet och antisemitism redan puttrat ett bra tag. En blandning helt avsedd för ”hemmakonsumtion”, där en del Palestinademonstranters förlöpningar blir viktigare än själva kriget.
För Tidöpartierna ger Palestinadebatten en chans att vinna regeringsfrågan. Samarbetet med SD har hela tiden varit ett problem i kampen om mittenväljarna.
Genom att anklaga Vänsterpartiet för antisemitism och Socialdemokraterna för ”terrorromantik” ska mittenväljare övertygas om att det inte bara är de borgerliga partierna som har ett jobbigt sällskap — Magdalena Anderssons kompisar är minst lika usla. Syftet är att nollställa ”SD-faktorn” i valet 2026.
För Nooshi Dadgostar är problemet att beskyllningarna om judefientlighet försvagar hennes förhandlingsposition gentemot Socialdemokraterna. Därav de hårda tagen mot medlemmar vars israelkritik inte håller rågången mot antisemitism. Och därav oron för att synas i Palestinademonstrationer där Hamasflaggor kan dyka upp.
Anklagelser om antisemitism haglar och politiker är ibland mindre intresserade av själva antisemitismen än av hur den kan användas som tillhygge mot politiska motståndare. En av historiens värsta rasistiska farsoter är på väg att devalveras till ett skällsord bland andra.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
