V-ledaren tog den interna kritiken vid hornen redan i sitt öppningstal. En kritik som kanaliserats i ett tusental motioner och ofta handlar om att partiet halkat högerut och tappat sin socialistiska kompass.
Och som kritiserar det liggande förslaget till nytt partiprogram sönder och samman.
Vänsterpartiet är originellt i svensk politik. Det är inte bara ett parti som aldrig suttit i någon regering – en brist man åtminstone rent formellt delar med SD. Det originella med V är att många medlemmar fortfarande inte tycker att ministerposter är värda stora politiska eftergifter. Alla andra partiers aktivister sätter, om man tar dem på pulsen, regerandet högst.
Se bara på Liberalerna.
Nooshi Dadgostar behöver fortfarande ägna kraft åt att övertyga sitt folk om att det viktigaste för ett parti är att regera. Att V ”aldrig mera ska agera dörrmatta”, som hon gärna upprepar.
Att regera är att dö en smula.
Miljöpartiet gick igenom regerandets nära-döden-upplevelse mellan 2014 och 2021. Ändå var den en sommarbris jämfört med den interna storm som skulle drabba Vänsterpartiet om Dadgostar lyckades uppnå sitt mål att regera i koalition med S, MP och C.
Alla hårda och drastiska ord som fällts i de gångna månadernas programdebatt är en stillsam försmak av de konvulsioner ett V i regeringsställning skulle uppleva.
Kritikerna vill ha ett tydligt program som kallar kapitalismen för kapitalismen och socialismen för socialismen. Men programstriden handlar inte bara om ord.
I praktiken var det mycket länge sen Vänsterpartiet förde den radikala politik kritikerna önskar. Om partiet någonsin har gjort det. Ord har förblivit just ord. Ta till exempel idéerna om att samhället ska ha kontrollen över banker och finansinstitut.
Inte ens 2008–2009, när Sverige och världen upplevde den värsta finanskrisen sen 1930-talet, vågade det socialistiska V väcka liv i förslaget att förstatliga bankerna – möjligen kunde man tänka sig att öka det statliga ägandet i Nordea med några procent.
Debatten gäller alltså inte bara språket. Den handlar om att medlemmarna har radikalt olika politiska visioner. Det är en fråga om hur radikalt partiet faktiskt ska vara.
Det mesta talar för att kongressen skärper och förtydligar en del skrivningar i programmet. Men väldigt lite talar för att det kommer att bli såna förändringar att det påverkar partiledningens politik.
De medlemmar som tycker att partiet förflackats vänder ofta sitt missnöje mot den sittande ledningen. De vrider sig i plågor när Nooshi Dadgostar försöker smita undan frågor om socialism och andra särdrag i den vänsterpartistiska politiken.
Dadgostar sitter tryggt, på torsdagen väljs hon om som partiledare. V-ledaren kan skryta med politiska framgångar som stopp för marknadshyror och höjda pensioner och har majoritetens stöd.
Ändå talas det i korridorerna om att några ombud planerar att markera missnöje genom att begära omröstning och sen lägga ner sina röster i partiledarvalet. Det vore en repa i lacken för Dadgostar, det vanliga är att sittande partiledare väljs om enhälligt.
De hårdaste orden i vänsterledarens öppningstal var de hon förklädde till ett skämt.
”De andra partierna skulle föredra att vi var någon sorts rödvinsvänster”, sade Nooshi Dadgostar med en pik till partiets vänsterkritiker.
https://www.dn.se/sverige/uppror-i-vansterpartiet-man-bildar-ett-nytt-parti/
https://www.dn.se/sverige/tomas-ramberg-v-ledningen-skulle-helst-vilja-slippa-partiprogram/
