Vem som får bära skammen när politiker begår skändliga handlingar beror inte i första hand på hur grov förseelsen är. Ganska lindriga och inte ens olagliga beteenden kan ibland röra upp en folkstorm. Medan grova brott inte alls behöver påverka förtroendet. Det avgörande är kopplingen till politiken.
Det är ingen slump att andra partier avstår från att kommentera Hemming-historien. Även de partier som är Centerns politiska fiender.
Att också Centerns bittraste politiska motståndare – med få undantag – låter bli att utnyttja situationen är inte av sympati. Det är ren självbevarelsedrift. De vet att nästa dag kan det vara en av deras egna förtroendevalda som gjort bort sig.
Den politiska exploateringen lämnas åt den mediala undervegetationen där insinuationer och skvaller kan delas utan att någon behöver ta ansvar. Buskagitation som det hette före de sociala mediernas tid.
Ibland drabbas partierna ändå, för att de snubblar på krishanteringen. Om det framkommer att ledningen vetat om problemet, men inte sagt något förrän journalister börjar höra av sig, ligger partiet illa till. Att försöka dölja en skandal är värre än själva skandalen.
Att säga hela sanningen så fort som möjligt har blivit en toppregel på varje kriskonsults kom-ihåg-lista.
Skandaler som handlar om enskilda individers beteenden blåser snabbt över.
I fallet Gustav Hemming tycks Centern ha hunnit före medierna. På samma sätt var Miljöpartiet nyligen först med informationen om att riksdagsledamoten Elin Söderberg tvingats avgå efter att ha betett sig oacceptabelt. Både MP och C kan hävda att det fanns skäl att inte berätta alla detaljer eftersom det också finns andra personer att ta hänsyn till.
Bägge var också snabba med att se till att personerna skildes från sina politiska uppdrag.
Men även de gånger partier gör bort sig i krishanteringen leder det sällan till långsiktig skada. Skandaler som handlar om enskilda individers beteenden blåser snabbt över.
Pengar är ofta mer upprörande än brott. En politiker som skor sig på väljarnas bekostnad kan inte skylla på vare sig sjukdom eller mänskliga tillkortakommanden och döms därefter av opinionen.
Att den moderata landshövdingen i Stockholm Anna Kinberg Batra bröt mot reglerna påverkade knappt Moderaterna trots att hon nyss var partiets ledare. Men några väljare kommer att minnas hur regeringen lät henne behålla en hög lön trots att hon fick kicken från jobbet som landshövding.
Bara i år har flera avslöjanden blivit politiska stinkbomber för sina partier.
För att på riktigt skaka om partierna behöver skandalerna vara politiska affärer. Då är det inte bara att ruska av sig och gå vidare.
Bara i år har flera avslöjanden blivit politiska stinkbomber för sina partier.
Sverigedemokraternas trollfabriker pressade partiledningen och skadade samarbetet med regeringen. Både själva avslöjandet och Jimmie Åkessons krishantering kan ha bidragit till att partiet fick svårt att mobilisera sina sympatisörer i EU-valet.
Att en av Åkessons bröllopsgäster var ledare i ett mc-gäng med kriminell vandel skadade SD-ledaren. Det går inte ihop med partiets retorik om att vara hårdast mot brott.
Socialdemokraternas lotteriskandal försvagade på ett närmast övertydlig sätt partiets kritik mot regeringen. Efter avslöjandet om de sunkiga försäljningsmetoderna blev det hopplöst att ro hem påståendet att regeringens vilja att reglera partiers lottförsäljning bara är ett sätt att förtrycka oppositionen.
Vänsterpartiet led skada när lokala företrädare formulerade sig antisemitiskt eller stödde grupper som stämplats som terrorister. Det blev lättare för politiska motståndare att utmåla V som ett ytterlighetsparti. Det har försvagat Nooshi Dadgostars förhandlingsposition gentemot de andra oppositionspartierna.
Det är skillnad på skandaler och skandaler. En politikerskandal är inte samma sak som en politisk skandal.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Regeringens brådska handlar om att snuva S
Kan Åkesson bli vinnare igen?
