Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den som lyssnade till Simona Mohamssons tal på Liberalernas landsmöte i Karlstad kunde få för sig att mötet var en lärarkongress. Det var först mot slutet som Mohamsson tog upp andra frågor än skolan. Det är förstås ingen olyckshändelse. Nu vill partiledningen göra allt för att lämna regeringsfrågan bakom sig och försöka rädda det som är kvar av partiets förtroende i skolpolitiken.
Mohamsson nämnde inte ens gårdagens viktigaste beslut: Att partiet ska rösta nej till Ulf Kristersson om han tar in SD-ministrar i regeringen. Hon lade desto mer tid på att försvara Tidö-samarbetet.
Det är så Mohamsson kommer att låta framöver, hennes politiska idé är att få tillbaka de Tidö-vänliga stödväljare som flytt partiet sedan förra valet genom att tala högt om sitt ja till Tidö men ligga väldigt lågt om sitt hot mot Kristersson.
Några mil från Karlstad – i Örebro – talade Jimmie Åkesson. De bägge ledarna talade nästan samtidigt.
I Karlstad krävde Mohamsson ett nytt Tidö-avtal.
I Örebro konstaterade Åkesson att ”alternativet ”ett nytt Tidöavtal” inte existerar.”
Och upprepade som så många gånger förr: ”Efter valet är vi antingen ett regeringsparti eller så går vi i opposition. Det är vårt solklara, uttryckliga besked.”
I Örebro träffas ett parti med 20 procent av väljarna bakom sig. Som drivit en konsekvent linje i regeringsfrågan i flera år. Jimmie Åkesson har systematiskt byggt upp en trovärdighet för sitt besked.
I Karlstad möts ett parti med 2 procent av väljarna bakom sig. Ett parti som vacklat och backat och skapat tvivel om värdet av sina besked i regeringsfrågan.
Liberalerna har närmast gjort till en vana att sätta upp linjer och sedan ändå passera dem.
Först ett heligt löfte att aldrig ge SD inflytande.
Det löftet övergavs snart. Partiet vände och beslöt att samarbeta med SD i politiska sakfrågor men inte om helheten. En ny röd linje ritades upp, SD skulle inte få samarbeta om statens budget. Och Liberalerna skulle inte kompromissa i ett antal hjärtefrågor som flyktingpolitik och rättssäkerhet.
Sen passerade partiet också de linjerna. Tidö-avtalet är ett fullfjädrat budgetsamarbete med SD. Och partiet släppte efter i hjärtefrågor om rättsäkerhet, klimat, bistånd, kultur och flyktingpolitik.
Nu kommer en ny röd linje: Inga SD-ministrar! Hit men inte längre!
Det är inte underligt om både väljare och andra partiers ledningar tvivlar. Kristersson säger att det ordnar sig. Och Jimmie Åkesson viftar undan Liberalernas besked som man viftar bort en irriterande fluga.
Det spekuleras redan om att Mohamsson ska ändra sig efter valet. Men frågan är om löftena ens håller fram till dess. De skrämmer ju bort nästan alla sorters väljare. Både de som är rädda för att Mohamsson ska sätta krokben för Tidö-regeringen och de som tycker att SD redan fått för mycket inflytande.
Det går inte att underskatta den kollektiva panik som drabbar ett parti när valet närmar sig och en hotande utplåning grinar de förtroendevalda i ansiktet. Om siffrorna fortsätter att ligga på 2 procent framåt sommaren väger landsmötesbesluten ganska lätt. Om själva existensen står på spel finns det inget som inte kan omprövas, inte heller partiledarens ställning.
Jimmie Åkesson tror inte att Liberalerna kan hindra honom från att bli minister. Hans irritation handlar om att Liberalernas krumbukter riskerar att spela bort den sista chansen till valseger för Tidö-partierna. Utan en sån finns inga ministerposter att fördela.




