Halvvägs i mandatperioden är det inte överraskande om en statsminister bestämmer sig för att göra en större regeringsombildning. Mindre lyckade statsråd kan bytas och arbetsfördelningen mellan departementen förbättras.
Men det resonemanget gäller inte Ulf Kristersson. En ommöblering i statsrådskretsen skulle strida mot statsministerns politiska instinkter.
För Kristersson är regeringspolitiken som en utlagd räls. Det handlar inte bara om att Tidöavtalets boxar ska checkas av. Statsministern ser också ett politiskt egenvärde i att följa samma utlagda spår hela sin regeringsperiod. Väljarna ska se att han gett landet en stabil regering som klarar att genomföra sin politik.
Att bygga om den regeringen vore i Kristerssons värld att erkänna ett misslyckande.
Det finns mera som talar emot en större förändring.
Tidöavtalet är ett ömtåligt pussel där de fyra ingående parterna svartsjukt slår vakt om sina erövringar. SD har inte fått några ministrar men i gengäld mycket politik. Om Liberalerna kan motsatsen sägas. För Johan Pehrson är de fem statsrådsposterna den stora vinsten.
Kristerssons makt över vilka personer som sitter i regeringen är i praktiken begränsad till de moderata statsråden. Ebba Busch och Johan Pehrson styr över sina egna fögderier.
Det är alltså sannolikt att Kristersson nöjer sig med att ersätta Jessika Roswall när hon flyttar till Bryssel. Med vem är ännu fördolt innanför statsministerns pannben men det vore förvånande om inte EU-nämndens moderata ordförande Jessica Rosencrantz är en kandidat. Hon var ministertippad redan 2022 men blev lottlös den gången.
Kristerssons kärlek till den raka och obrutna kursen gäller inte bara valet av besättning utan också politikens innehåll. Det är osannolikt att Tidöavtalet förhandlas om eller breddas på något avgörande sätt. Statsministerns problem är inte att avtalet innehåller för lite utan att hinna med det som redan finns där.
Sommarens skjutningar och sprängdåd är bistra påminnelser om att Tidöregeringens viktigaste åtagande är svårgripbart.
Regeringens företrädare talar gärna om hur hårt de arbetar men att arbeta mycket är inte samma sak som att uppnå resultat. Världen är full av människor som jäktar men aldrig får gjort vad de vill.
Att öppna nya Tidöförhandlingar vore också ett risktagande. Stämningen är redan ansträngd efter EU-valrörelsens krumbukter.
Och för regeringens svagaste länk – Liberalerna – är det inte frestande att ytterligare fördjupa samarbetet med Sverigedemokraterna.
Ulf Kristersson har fortfarande möjlighet att bli en historisk regeringsbildare. Vinner högerkoalitionen valet 2026 lär han bli den förste som utser sverigedemokrater till ministrar.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Tidöpartierna längtar efter S nya politik
Kristersson behöver Åkesson mer än han behöver Pehrson
