Mot bakgrund av det brutala kriget i Gaza är den politiska debatten om Israel och Palestina nu mer infekterad än vanligt. I praktiken har Sveriges utrikespolitik hållit en förvånansvärt rak linje vare sig regeringen varit vänster eller höger.
Linjen har varit att sluta upp bakom FN och EU, att försvara staten Israels rätt till säkra gränser, men samtidigt kritisera Israels ockupation. Med tiden har också kravet på en palestinsk stat – tvåstatslösningen – lagts till.
Sedan 1970-talet har socialdemokrater, moderater, centerpartister och folkpartister kommit och gått på utrikesministerposten medan linjen bestått.
Det har förstås funnits en del skillnader. Till exempel i biståndspolitiken där vi sett hur den nuvarande regeringen varit stramare.
Den socialdemokratiska politiken har tydligare tagit ställning för Palestina – men det har oftast gällt tonfall och retorik och mera undantagsvis materiell politik.
Som när Socialdemokraterna 2010 föreslog att Sverige skulle bojkotta varor från områden Israel ockuperat.
Ett tungt undantag var regeringen Löfvens erkännande av Palestina. Med det tog Sverige ett för västvärlden radikalt steg och Stefan Löfven (S) fick hård kritik av den dåvarande borgerliga oppositionen med Moderaterna i spetsen.
Trots det har Ulf Kristerssons regering vidhållit det svenska erkännandet. På så sätt har också det med tiden blivit ett exempel på att S och M är eniga om en fast kurs i Mellanösternpolitiken.
Att erkänna Palestina var ett betydligt djärvare steg än att kräva att EU stryper handelsavtalet med Israel. Erkännandet kunde regeringen göra själv. Handelsavtalet kräver EU-beslut och ett sådant beslut är osannolikt. Därför ska kravet framför allt ses som ett sätt att skruva upp kritiken mot den svenska regeringen.
Det betyder inte att debatten mellan partierna är betydelselös. Mellanöstern har blivit en arena för en bredare ideologisk strid. Genom konfliktens prisma speglas partiernas syn på allt från invandring till yttrandefrihet och rasism.
För Sverigedemokraterna är kriget en fortsättning på striden mellan västerländska värderingar och Islam. SD hyser en stark kärlek till Israel, som på grund av partiets nazistiska bakgrund är obesvarad. Jimmie Åkesson har flera gånger ifrågasatt om Palestinademonstranter alls hör hemma i Sverige.
För många kristdemokrater sitter stödet till Israel djupt i partisjälen. Men KD får också kritik för sina kontakter med israeliska bosättare som ockuperar palestinsk mark.
Vänsterpartiet har ett halvsekelgammalt engagemang för den palestinska saken som rimmar med partiets antiimperialism och kritik av Israels främsta beskyddare USA. Miljöpartiet grundades av en av Sveriges mest profilerade Palestinadebattörer Per Gahrton.
Högersidan har vänt Palestinafrågan mot Socialdemokraterna och hävdat att partiet tolererar antisemitism. Som till exempel när förre S-riksdagsmannen Jamal El-Haj beskrevs som Hamas-anhängare eftersom han mot partiets vilja träffat Hamas-sympatisörer.
Affären skadade Magdalena Andersson som till en början var påtagligt försiktig i sina uttalanden om Gazakriget. Rädslan att misstänkas för att inte vara glasklar mot Hamas gjorde att det dröjde innan S-ledningen på allvar kritiserade regeringen. Trots att många gräsrötter upprördes över Israels agerande.
När krigets fortsatta fasor skapade ett annat opinionsläge blev det lättare för S-ledningen att skärpa tonen.
Läs mer: Pressen på regeringen: Stryp avtalet med Israel
Läs mer av Tomas Ramberg här.
