Förra veckans gräl mellan C och V var ett lågvattenmärke i relationen mellan oppositionspartierna. Centerns partiledare Muharrem Demirok sa till Expressen att ”Vänsterpartiets oförmåga att hantera antisemitism” gör att han inte kan se ”hur något ansvarstagande parti skulle kunna samverka med Vänsterpartiet i en regering”.
Det tog hus i helsike på V-kansliet.
Det är ingen överraskning för V att Demirok inte vill dela regering med Nooshi Dadgostar. Men kopplingen till antisemitism uppfattas som ett sätt att likställa V med SD. Ett illasinnat försök av centerledaren att göra V till ett pariaparti som ska utestängas från inflytande.
Bakom kulisserna gjordes försök att gjuta olja på vågorna men incidenten sätter ljuset på det såriga tillståndet mellan partierna.
De trevande försöken till samordning som DN kan berätta omfick ytterligare ett problem att hantera.
När Socialdemokraternas Magdalena Andersson får frågor om splittringen i sitt lag brukar hon svara att det är långt till valet. Och att partierna tidigare visat att de kunnat samarbeta.
Det är inte bara de politiska motståndarna till höger som anser att Anderssons svar är för svagt.
Också Vänsterpartiet tycker att Socialdemokraterna skönmålar läget för oppositionen. S-ledningen ”sminkar grisen” som en centralt placerad vänsterpartist beskriver saken.
Miljöpartisterna ser inte riktigt lika pessimistiskt på läget men också de anser att Magdalena Andersson behöver växla upp och få till fler gemensamma oppositionsutspel.
Det råder motsättningar i flera tunga sakfrågor. Inte minst i den ekonomiska politiken är oenigheten mellan de rödgröna partierna monumental.
Ändå brukar sådant kunna lösas. Det är mycket värre när antisemitismen plockas in i konflikten. Den kan man inte förhandla om.
Vänsterpartiets ledning förstår att angreppen kan hota partiets förhandlingsposition inom oppositionen. Det är inte minst därför man driver på för att utesluta medlemmar som anklagas för antisemitism. Trots att det möts av hård kritik både i delar av partiet och i Palestinarörelsen.
Det är ingen slump att Vänsterpartiet är det parti som är mest ivrigt att ena oppositionen. Det är V som annars löper störst risk att ställas åt sidan.
Ett skäl till splittringen är att partierna drar olika slutsatser av historien. Inte minst gäller det S och V.
Grundkonflikten kan beskrivas ganska enkelt: Partierna kan inte enas om vilka som ska sitta i regeringen.
V och MP vill att alla fyra sitter i regeringen. Medan S och C vill utesluta V.
Socialdemokraterna är rädda att förlora valet om de lovar V statsrådsposter. Inom Centern tror man att det vore politiskt självmord.
Ett skäl till splittringen är att partierna drar olika slutsatser av historien. Inte minst gäller det S och V.
Socialdemokraternas ledning styrs av det svidande valnederlaget 2010. De tänker fortfarande med fasa på hur Mona Sahlin gick arm i arm med V och MP och förlorade valet. S tror att fiaskot berodde på samarbetet med V och vill inte uppleva det igen.
Vänsterpartiet tänker i stället på januariavtalet som stipulerade att V skulle berövas allt inflytande. V slog tillbaka och stoppade marknadshyror genom att avsätta den S-ledda regeringen. Den tuffa linjen vann sympatier och V-ledningen ser den som framtidsreceptet.
Sannolikt krävs en rejäl kris för att tvinga fram en gemensam strategi inför nästa val.
Till exempel ett opinionsras. Det skulle snabbt skapa krismedvetande.
Så länge väljarna är på oppositionens sida finns det inget som piskar de fyra partierna att skapa en enad front. Och Magdalena Andersson kan fortsätta att skjuta problemet framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Åker Gunnar Strömmer ut när Jimmie Åkesson ska in?
Debatten blev inte bara gyttjebrottning – sakligt om skatterna
