Det vore fel att säga att Socialdemokraterna byter politik i smyg. Tvärtom gör partiledningen maximal reklam för det man kallar ”uppdaterad samhällsanalys”. Så även under den politiska veckan i Visby. Det har bullrats i över ett år och ändå ska besluten inte tas förrän nästa sommar.
PR-strategin påminner inte så lite om när Fredrik Reinfeldt en gång i världen gjorde om Moderaterna. En lagom dos självkritik för att sätta bilden att förändringen är på riktigt. Förväntningar som sakta byggs upp. För att sen avsluta trumvirveln med ett knippe konfliktskapande reformförslag.
För S är det en överlevnadsfråga. Det höga väljarstöd Magdalena Andersson haft efter valet kommer oundvikligen att erodera under mandatperioden. Missnöje med sittande regering är en flyktig vara. Och det går inte att komma tillbaka med samma politik som försatte partiet i opposition i förra valet.
Ändå är det nog Tidöpartiernas spinndoktorer som kastar de lystnaste blickarna på den nya S-politiken. Varje ny S-idé granskas ivrigt i jakten på innehåll som kan vändas mot Magdalena Andersson. Äntligen får regeringssidan något att skjuta tillbaka på!
Jimmie Åkesson har redan bestämt hur han ska beskriva förslagen. Enligt SD-ledaren handlar det om talar ”tvångsförflyttning av skolelever”. I sitt Almedalstal kallade Åkesson S-politiken för en ”tvångsintegration av oss svenskar i dess allra mest obehagliga skepnad!”
Magdalena Andersson fick en föraning i den senaste valrörelsen då högerföreträdare hävdade att Socialdemokraterna ville bussa elever för att blanda skolbarn från olika social bakgrund. Det sades vara konsekvensen av den socialdemokratiska skolpolitiken.
Och det finns inslag av tvång i de förslag som bollats upp från S-håll. Men det är snarare riktat mot mindre bemedlade människor än mot medelklassen. S-profilen Lawen Redar vill till exempel förbjuda människor med låga inkomster att flytta till områden där många redan har svag ekonomi. Hon vill göra förskolan obligatorisk från 3 års ålder, något som framför allt skulle påverka familjer som inte tagit sig in i det svenska samhället. Och alla förskollärare ska avkrävas god svenska.
Det finns en omisskännlig doft av ”den starka staten” i rapportförslagen. Socialdemokraterna längtar tillbaka till det starka samhälle som förknippas med partiets 1900-tal.
Det tog förvånansvärt lång tid för S att få syn på den politiska öppning som skapats av de senaste årens politiska strömkantring. Alla partier sjunger numera det statliga ingripandets lovsång. Den samhällsandan borde passa socialdemokrater som hand i handske men det ideologiska självförtroendet har saknats.
Partiet har befunnit sig på ideologisk reträtt mer eller mindre oavbrutet i ett par decennier. Motståndarna har ägt dagordningen. Skattesänkningar och avregleringar har inlemmats i S-politiken. Ibland för att S helt enkelt saknat majoritet i riksdagen men lika ofta för att man själv ryckts med i tidens ström.
Det är osäkert hur omfattande den socialdemokratiska kursändringen blir när alla förslag filtrerats genom den strategiska försiktighetens kvarnar. Det kan sluta med att elefanten föder några möss.
Särskilt gäller det på den ekonomiska politikens område. Socialdemokraterna har ännu inte kommit på hur man åstadkommer en jämlikare fördelningspolitik utan skatteförslag som politiska motståndare kan skrämma bort väljare med. Man har fortfarande inte kommit på hur staten ska kunna investera mera i järnvägar och elnät utan att låna mera pengar.
Redan efter semestern väntas en av S arbetsgrupper föreslå kortare arbetstid. Då får Tidöpartierna ett nytt köttben att sätta tänderna i.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Kristersson behöver Åkesson mer än han behöver Pehrson
