Den amerikanska valkampanjen är febrig och förvildad på ett sätt vi sällan upplever i Sverige. För många svenska betraktare är det hårresande att en person som försökt runda ett valresultat och kuppa sig kvar vid makten ändå kan vinna igen.
Men vid närmare eftertanke ser vi ett snarlikt fenomen härhemma. Försöken att utmåla Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin biter allt sämre på väljarna.
Att ledande SD:are håller distans till Trump speglar hur impopulär han är i Sverige.
Men även om många sverigedemokrater ryggar tillbaka inför personen Donald Trump står SD nära trumpismen som politisk rörelse. En radikal konservatism som tar strid mot invandring, mot muslimer, mot modern kultur och klimatpolitik. Och som gör det på ett oborstat och uppkäftigt sätt.
Trump och Åkesson har samma ambition att i spetsen för en känslostark rörelse ta över högern. Och ”ta tillbaka” den nation de anser att vänsterliberalerna har förskingrat.
I denna radikala tolkning av konservatism finns den viktigaste gemenskapen mellan Jimmie Åkesson och Donald Trump.
Att demokratiargumentet tappar i styrka mot både Trump och SD har flera skäl.
Här hemma har Tidösamarbetet gett SD ett slags godkänd-stämpel. Och som Trumps framgångar visar tar sakpolitiken med tiden över. Matpriser och bostadsproblem trumfar demokratifrågan.
Man kan inte äta demokrati.
Insikten är inte minst central för den politiska oppositionen i Sverige. Den kan inte vinna på blotta motviljan mot SD. En motvilja som hittills tjänat oppositionen ganska väl, inte minst bland kvinnliga väljare.
Oppositionen försöker helt enkelt ställa SD till svars för tillståndet i landet.
Men motviljan avtar. Enligt vallokalsundersökningarna minskar gruppen som ser SD som sämsta parti.
Därför anklagar oppositionspartierna numera SD för dålig politik på en rad andra områden. För att förstöra klimatet. För att gynna höginkomsttagare. För att skapa arbetslöshet.
Oppositionen försöker helt enkelt ställa SD till svars för tillståndet i landet. Genom Tidöavtalet bär Jimmie Åkesson ansvaret för väljarnas problem, är budskapet.
Som både Trump och Åkesson visat är det en svår uppgift. Lite som att försöka gripa en tvål. När Donald Trump var president fortsatte han att agera som en revoltör mot det han beskriver som etablissemanget.
Eller ”det vänsterliberala klägget” som Åkesson säger härhemma.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Oppositionen behöver en kris
