Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På torsdagsmorgonen var det filmvisning på moderatstämman. Till dramatiska nyhetsrubriker från 1990-talet berättade den gamle partiledaren och statsministern Carl Bildt om hur illa det — enligt Bildt — gick när Socialdemokraterna tog bort karensavdraget i sjukförsäkringen. Budskapet är att det kan gå lika illa den här gången.
Men Carl Bildt är också en påminnelse om regeringens dödlighet. Bildt-regeringen 1991–94 fick bara en mandatperiod, sedan röstades den bort av väljarna. Samma oblida öde hotar nu Ulf Kristersson. Om inte stämningen i väljarkåren svänger ganska radikalt får statsministern silkessnöret redan nästa höst. Och i motsats till Bildt har Kristersson inte så mycket att skylla på.
Bildt-regeringen drabbades av den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Räntan höjdes till 500 procent, företag slogs ut och både statsskulden och arbetslösheten exploderade. Bildts regering var dessutom i minoritet och tvingades kompromissa med Socialdemokraterna.
Moderaterna kunde med andra ord hitta rimliga förklaringar till att Bildt förlorade makten.
Men hur ska de förklara en förlust 2026?
Får man tro Kristersson själv går det ju väldigt bra. Statsministern framhäver så ofta han kan att regeringen får igenom sin politik, att alla punkterna i Tidö-avtalet genomförs till punkt och pricka och att det dessutom sker i ett rekordsnabbt tempo. Flyktinginvandringen är rekordlåg, skjutningarna minskar, regeringen ”har knäckt inflationen”, bränslepriserna är rekordlåga och beslut tas för nya kärnreaktorer. Kristersson har tagit in Sverige i Nato och — det som de moderata stämmoombuden här i Västerås kanske gillar allra bäst — han sänker skatten.
Medborgarna borde flockas bakom en så framgångsrik regering. Men det gör de inte, tvärtom visar de moderata partistrategernas mätningar att inte ens de egna väljarna är övertygade om regeringens förtjänster. Så många som hälften av högerväljarna är fortsatt pessimistiska om vart Sverige är på väg. Och andelen som anser att regeringen gör ett bra jobb är betydligt lägre än på Magdalena Anderssons tid – den är till och med lägre än på Stefan Löfvens tid.
Om regeringen förlorar valet är den enklaste förklaringen att väljarna helt enkelt inte gillar statsministerns politik. Han må driva igenom den aldrig så framgångsrikt och effektivt – är den inte omtyckt hjälper det föga.
Går det illa för Kristersson finns det ändå ett par syndabockar att ta till.
Den första är omvärlden. Världsläget gör människor pessimistiska och det har drabbat fler styren än det svenska. När regeringen hoppades att den ekonomiska konjunkturen äntligen skulle vända uppåt drog Trump igång sitt handelskrig.
Liberalerna skulle bli en annan syndabock. Simona Mohamssons löfte att fälla Ulf Kristersson om han tar in sverigedemokrater i regeringen är ett hugg i ryggen på statsministern — vare sig han tror på löftet eller inte. Moderaterna har inte glömt 2018, när Mohamssons företrädare Jan Björklund röstade ner Kristersson och i stället lierade sig med Socialdemokraterna. Går valet illa nästa år kommer hela högern att peka på Liberalerna.
Den tredje syndabocken blir den egna partiledningen. För Kristersson och några till handlar valet inte bara om regeringens utan också om deras egen framtid.




