Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) hade ingen rolig dag i torsdags. Wykman var i finansutskottet för att försvara utredningen om hur ny kärnkraft ska finansieras. Han möttes av tung kritik.
Utskottet hade kallat dit experter. Den mest förödande genomgången gjordes av Mia Bodin, analyschef på Bodecker Partners som ger råd åt investerare. Bodin har 17 års erfarenhet av att analysera elmarknaden.
Enligt Bodin skulle utredningens förslag kraftigt försämra lönsamheten för den befintliga elproduktionen. Det skulle lägga en död hand över investeringar i andra kraftslag än kärnkraft och därmed stoppa ny elproduktion före 2035. Regeringens modell skulle enligt Bodin slå mot svensk industri och låsa fast Sverige i ett ”dyrt och inflexibelt elsystem i minst 40 år framåt”.
Kanske funderade någon marknadsliberalt inriktad utskottsledamot på hur regeringen hamnade här.
För inte länge sedan lovordades marknad och teknikneutralitet. Steget från det till att, som nu, laborera med statliga stöd på flera hundra miljarder och dessutom garanterade elpriser, är ett jättekliv.
Regeringspartierna har gjort en mental resa. Man kan tala om en energipolitisk radikalisering.
Länge visade de kärnkraften ett ganska förstrött intresse. Efter tre härdsmältor i kärnkraftverket i Fukushima blev frågan politiskt omöjlig. M och KD fann för gott att göra upp med S/MP-regeringen och konflikten tycktes bordlagd.
Men när Ulf Kristersson ville samla högersidan inför valet 2022 blev det självklart att plocka fram kärnkraften, som alla fyra partierna vill gynna. När väljarna sen dignade under höga elpriser blev det en perfekt konflikt att ta med S-regeringen.
Där någonstans började den borgerliga energiresan. Sedan gav det ena det andra.
Först hette det att det inte skulle kosta något. Det gällde bara att släppa loss kärnkraften och ta bort allt som hindrade.
Som att byta folk i Vattenfalls styrelse, sluta betala vindkraftens kablar, byta ordet ”förnybart” mot ”fossilfritt” som mål för energipolitiken, ändra i Strålsäkerhetsmyndigheten och ta bort taket för hur många reaktorer som får finnas och var de får byggas — bara man gjorde allt det skulle investerarna strömma till.
Men sedan insåg högerpartierna att det inte skulle räcka. Då lovade de statliga kreditgarantier.
Fortfarande försäkrade man att det inte var tal om att staten skulle gå in och subventionera kärnkraft.
Väl i regeringsställning gjorde Tidöpartierna nästa upptäckt.
Kärnkraft är alldeles för dyr och riskabel för att privata investerare ska våga sig på den. Staten måste ta den ekonomiska risken om det ska bli några nya reaktorer.
Och nu sitter regeringen alltså med ett förslag som ligger långt från de marknadsliberala instinkter som annars brukar vägleda borgerliga politiker.
Högerpartierna ställde aldrig den förutsättningslösa frågan ”hur bygger vi det mest effektiva energisystemet?” De hade ju redan bestämt sig för svaret. Deras fråga blev i stället ”Hur får vi till nya kärnreaktorer i Sverige?”
Som man frågar får man svar.
Vi lever i dramatiska dagar för den svenska energipolitiken. Varken besluten om att stoppa vindparkerna i Östersjön eller systemet för att finansiera nya kärnreaktorer är några dussinbeslut.
De ställningstaganden regeringen gör den här vintern får återverkningar för generationer framåt.
Läs mer: Militären i andra länder säger ja till havsvindkraft
Läs mer av Tomas Ramberg:
Kan V och L dras upp ur sina hål?
Sverige blir mer USA-kritiskt igen
