Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Drama

Betyg: 4.Betygskala: 0 till 5.

”Unga mödrar”

Regi: Jean-Pierre och Luc Dardenne

I rollerna: Babette Verbeek, Elsa Houben, Janaina Halloy, India Hair m fl

Längd: 1 tim 45 min (från 11 år). Språk: franska. Biopremiär

De belgiska bröderna Dardenne är, som alltid, ute i ett ömmande ärende i en film fylld av patos och en sekulär tro på godhet. Fint, absolut, men ändå inte akut lockande. Lite… väntat. Man har väl blivit smått blasé – men det dröjer inte många minuter in i ”Unga mödrar” innan mina känselspröt sitter fastklistrade mot bioduken.

Jeanne-Pierre och Luc Dardenne excellerar i grenen humanistiska dramer djupt rotade i samtiden men de ägnar sig i första hand inte åt samhällskritik, här delas inga politiska dagsedlar ut. Politiken ligger istället i dramats bakgrund, som fond och förutsättning.

De talar lågmält om brott mot demokratins samhällskontrakt, det som säger att alla är lika inför lagen. Om individen och kollektivet. De gör det utifrån alla möjliga perspektiv, och pulvriserar på så sätt teorin att en konstnärs kön eller ursprung skulle binda hen vid en sorts historier, en sorts synvinkel. De distingerade herrarna med sina vita hårkransar berättar med full trovärdighet om såväl flyktingbarn (”Tori och Lokita”), som religiös radikalisering (”Unge Ahmed”) eller som här om tonårsmammor på ett stödboende i Liège.

Det är en trasig samling: Den höggravida Jessica som har ett stort hål i bröstet efter den mamma som övergav henne på BB. Perla som fajtas för att få sitt spädbarns unga pappa att bry sig, medan vi på läktarna förstår att det är lönlöst. Julie som kämpar för att hålla sig drogfri för sin bebis skull – och helt litet gäng tjejer till.

Bakgrundsinformationen pytsas ut skedvis, det räcker gott, rollfigurernas interaktion med sin omgivning ger oss prickade linjer som vi kan fylla i själva. Filmskaparna vägrar styra våra känslor med pockande filmmusik eller suggestiva klipp. Vi ser bara spåren och konsekvenserna av gångna övergrepp, droger och annat elände. Som den stackars stukade Arianne som smyger genom livet i en pulserande tsd-dimma, obehandlad och orsakad av en manipulativ mor.

Duon Dardenne är medaljbehängd som en hel bataljon generaler, syns ständigt i startfältet för VM i film på festivalen i Cannes (”Unga mödrar” vann manuspriset i fjol) och utgör en fortfarande vital del av det gamla socialrealistiska gardet (bredvid Ken Loach, Robert Guédiguian, Mike Leigh). Inga är dock så produktiva som belgarna, som återkommit med sevärd film var tredje år, ända sedan genombrottet med ”Löftet” 1996. Nästan samtliga verk är marinerade i en självklar tro på humanismen (den enda saken som, tragiskt nog, gör att Dardennes känns lite daterade) – så även ”Unga mödrar”.

Nej, bröderna ger oss självklart inte ett happy end, det skulle vara som att lägga en brakare under en gruppkram, utan bara ett litet svagt flämtande hopp om mänskligheten.

Och den initialt blaserade kritikern erkänner sig härmed korrigerad. Igen.

Se mer: Fler drabbande Dardenne-dramer: ”Rosetta” (1999), ”Lornas tystnad” (2008), ”Den okända flickan” (2016).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN

Share.
Exit mobile version