I Elis Burrau Monteverdes nya diktsamling kastas läsaren med de inledande raderna direkt in i ett slags diktskrivandets backstage-rum: ”Raderad titel: (En skärmavbild av en klocka) till de redan frälsta/ Lite för lång, to be honest”. Först ett tidigare titelförslag, följt av en självkritisk kommentar – eller är det en litteraturkritikers avfärdande omdöme som citeras? Burraus tidigare diktsamlingar har ofta – även av undertecknad – anklagats för att vara för långa och pladdriga och kanske har denna kritik hörsammats, för ”Till de redan frälsta” är en relativt kort ansamling dikter och fragment på runt 100 sidor.
”Det här är en show” spottar dikten därefter raskt och självhävdande ur sig, för att strax därpå nedfalla i ett slags defaitistisk och självnedlåtande avslagenhet: ”Jag ska inte slåss för den här idén/ Det här är allt jag har i min plastpåse/ Det här och två meningslösa peruker.” Poeten presenteras omväxlande som en självhatande clown, en enmansorkester, en pantomimartist; dikten som en freakshow, cirkusföreställning eller tv-sändning. Denna from av metadikt över det egna poetiska projektet, estetiken och den poetiska personan tycks vara det mest framträdande och genomgående temat i ”Till de redan frälsta”. Den är pepprad med självkaraktäriseringar – en blandning av poetens egna och de anklagelser som riktats mot Burrau och hans unga skara Stockholmsbaserade följare, inte minst under det gångna årets så kallade ”ironidebatt”.
”Vi har i alla fall aldrig haft någon passion/ vi läser aldrig några texter med stor behållning” surrar dikten – en sorts eko av boomergenerationens slentrianmässiga klagan på den lealösa ”internetgenerationen” – eller beskriver på ett mer tillskruvat sätt sig själv som ”ett läckert designat etui vars själva funktion är att effektivisera apatins bärbarhet som en tveksam aska och sen börjar reklamen”. En humoristisk absurdism varvas med lösryckta, parataktiska rader som är karaktäristiska för den typ av automatskrift Burrau möjligen använder som kreativ metod. Dessa varvas med tvärsäkra utsagor och estetiska mikromanifest, som: ”Det kallas att kokettera och det är det vackraste en människa kan göra”.
Också detta tycks som ett spefullt svar på kritik (”den månghövdade expertisen”) då Burrau ofta beskrivits som just kokett eller poserande – inte minst på grund av den extravaganta medie- och uppläsningspersona han kultiverat genom åren och som sannolikt är en minst lika viktig faktor till hans popularitet som de stundtals beatnik-poppiga dikterna själva. Som en del av boklanseringen arrangeras en stor performancekväll på Nybrokajen 11 på nationaldagen, med en lång lineup där Burrau headlinar som ”Sveriges frivilliga nationalpoet”, i verklig Burrau-anda.
Anklagelserna om ytlighet och koketteri som riktades mot Burrau under den inte sällan högst ointelligenta ”ironidebatten” tycktes ofta sprungna ur en djupt konservativ kultursyn – som om seriös poesi bara kan vara känslomässigt innerlig, eller som om ironi och allvar inte går att framgångsrikt kombinera. En mer relevant estetisk frågeställning gällande poesi vore – snarare än om enskilda stilgrepp och tonlägen är bra eller dåliga – om den är av god kvalitet eller har något att säga eller inte.
Men frågan är om man inte faktiskt måste strössla med en dos diskursivt självhat för att komma undan med den svåra narcissism denna samling dikter i slutändan lider av
Svaret? Tvetydigt. Burrau är förvisso en tonbrottens mästare, med lika delar stark lyhördhet som aversion för kulturella klichéer, och vars ironi alltid bär en mörkare underton av nihilistiskt självförakt. Men frågan är om man inte faktiskt måste strössla med en dos diskursivt självhat för att komma undan med den svåra narcissism denna samling dikter i slutändan lider av. De är ointresserade av det mesta utanför sig själva och den lilla kritikerkrets för vilken den blivit föremål för debatt. Med undantag då för en dikt som möjligen alluderar till Gaza – som om poeten plötsligt fått dåligt samvete över att skriva något så konsekvent självrefererande och navelskådande.
Strategin utstakas till och med i diktsamlingen som en formel, som en slags instruktion i lyckad mediehantering, för framgångsrika poeter eller metoo-anklagade: ”1. Attackera aldrig. 2. Förneka ingenting. 3. Utropa dig alltid till förlorare, erkänn aldrig vinster”. Resultatet blir en metadikt som osannolikt kommer överleva sin flyktiga hypersamtid, och utan större relevans för någon utanför ”de redan frälsta”. Föregripandet av kritiken genom den självmedvetna titeln ändrar inte på den saken.
Läs fler texter av Viola Bao och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.