Tone Schunnesson: ”Alex Schulman kan göra precis vad han vill”

Vardagen är det tråkigaste Tone Schunnesson vet. Att skriva om personer vars tillvaro präglas av att varje dag gå till jobbet är för henne djupt oinspirerande. Kort sagt måste hon, när hon börjar skissa på en roman, hitta alternativa lösningar för huvudpersonernas försörjning.

Tidigare har hon skrivit om en knarkare (”Tripprapporter”, 2015) och en influerare (”Dagarna, dagarna, dagarna”, 2020). I ”Ultravåld” löser hon det på klassiskt litterärt manér: Familjen Griepenbrand, med adressen Solgårda slott i sydvästra Skåne, är en adelsfamilj som lever på gamla pengar och inte behöver göra något annat än vad de för stunden har lust med.

Tone Schunnesson försäkrar att den finns även i verkligheten – adeln som inte förvaltar sina anfäders förmögenhet genom att driva investmentbolag eller jordbruk, utan endast lever på den. Ser släktens slott och herrgårdar förfalla och i stället ägnar sig åt smal konst, yogaretreater, eteriska oljor samt diffus import/export-verksamhet.

– Jag tänkte på det flera gånger när jag skrev den här romanen, att om de bara hade haft riktiga jobb att gå till hade många av deras problem aldrig uppstått, säger hon.

Pappa Carl-Fredrik är den som håller i pengarna, men när han efter ett i raden av utbrott går upp i rök tar mamma Monica över bankboken. Som kompensation för en barndom som kanske inte var den bästa stöttar hon helhjärtat sina barns drömmar. Sonen Jarls dröm är enkel: han vill bli filmregissör. Dottern Eddies är inte lika exakt formulerad – hon är något av en mångsysslare.

– Det började med Monica. Jag hade sett pjäsen ”August: Osage county” där det finns en helflippad mamma och jag ville skriva om en sådan. Jag älskar verkligen Monica.

Skadade som vi är av vår tids stora genre, autofiktion med betoning på auto, är det många som läser Tone Schunnessons böcker som mer eller mindre självbiografiska. Men i själva verket hatar hon autofiktion, samtidens besatthet av författaren och ”sanna historier”.

– Jag skriver för att jag är intresserad av litteratur och berättande, inte för att jag är intresserad av mitt eget jag. Sedan är det en fördel i dag för en författare att kunna prata om sig själv. Jag har vänner som är fantastiska författare, men inte kan formulera tre meningar om sig själva.

För tydlighetens skull: Tone Schunnesson växte inte upp på ett slott. Hon lever inte på sina föräldrars pengar och har inga förhoppningar om att kunna göra det i framtiden tack vare ett saftigt arv. Jarl och Eddie, däremot, räknar kallt med det.

– De förväntar sig att pengar ska lösa deras problem, men ser inte att pengar också skapar dem.

I arbetsrummet som Tone Schunnesson hyr i Solidaritetshuset i Stockholm skvallrar rosa post it-lappar om att det inte är mer än två månader sedan slutmanuset lämnades. ”Dubbelkolla när Voxpop sändes”, ”Stryka Holland?”, ”Crash Bandicoot” och så vidare.

Här skrevs stora delar av romanen, som sträcker sig över flera decennier och huvudsakligen utspelar sig i Skåne och Frankrike. Ibland har det blivit långa arbetsdagar, vilka krävt en tupplur på rummets enkla divan, eller en längre paus i form av en Hawaii utan skinka, en kaffe nere vid vattnet och telefonsamtal till pojkvännen eller någon av systrarna.

– Mina systrar har alltid varit väldigt viktiga för mig. Vi står mycket nära varandra. Syskonkärlek har under stora delar av mitt liv varit den viktigaste sortens kärlek, säger hon.

Att ha ett syskon betyder, i bästa fall, att ha ett vittne till sin barndom. Någon som kan bekräfta att barndomen inte bara var en dröm, eller för den delen mardröm. I fallet med syskonen Griepenbrand är det dock uppenbart att bilden av barndomen går i sär.

– Det är ju det som är så spännande med en familj, att den består av flera olika personer som lever tillsammans men som kan ha helt olika uppfattningar om samma händelser.

Skulle du säga att Griepenbrands är en lycklig eller olycklig familj? Jag tänker på de första raderna i Tolstojs roman ”Anna Karenina”.

– Ja … Hur börjar den nu igen?

”Alla lyckliga familjer liknar varandra …”

– ”… men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.” Jag vet inte om de är olyckliga. De är en sorts stackare som jag har en förkärlek till. De är elitistiska, strävsamma och ambitiösa, och egentligen ganska nöjda. Sedan är det mycket drama, men det är en annan sak, säger hon.

Är olyckliga familjer intressantare än lyckliga?

– Jag tänker på vad Jarls pojkvän Stellan säger i boken: att han inte är ointressant bara för att han kommer från en bra familj. Och det stämmer förstås. Men att skriva eller läsa femhundra sidor om en familj som har det jättetrevligt på semestern – jag vet inte om jag skulle fixa det.

Det är dags för en paus, men inte för en vegetarisk Hawaii, utan för att knäppa några bilder. Tone Schunnesson och fotografen Viktoria Bank lämnar rummet, medan jag själv stannar kvar.

Jag lägger mig på divanen och funderar på bokens titel, ”Ultravåld”. Begreppet myntades av Anthony Burgess i romanen ”A clockwork orange” från 1962, minnesvärt filmatiserad av Stanley Kubrick ett decennium senare, och är synonymt med det meningslösa våld ligisten Alex utövar med njutning i ett framtidsdystopiskt England. Så småningom blir Alex haffad och ”botad” genom att matas med bilder på våld och andra vidrigheter, samtidigt som han tvingas lyssna på sin favoritkompositör Beethoven. Impulserna till ultravåld finns kvar hos Alex, men varje gång han försöker agera låser det sig för honom.

Tankarna vandrar vidare till psykoanalysens skapare, Sigmund Freud, som bland annat menade att litteraturen är önskeuppfyllande.

Jag reser mig upp och börjar snoka runt, noterar ett bokmärke på sidan 83 i första volymen av ”Krig och fred” och bläddrar lite i en Kubrick-biografi. I ett hörn står en samling ihoprullade affischer, en ramlar ut på golvet när jag plockar med dem, det står ”Tones mål” på den. Men innan jag hinner rulla upp den hör jag röster. Jag tittar ut i korridoren. De är på väg tillbaka.

På en skylt jämte dörren till arbetsrummet står det ”Tone 4 Ever AB”. Bolagets namn sticker ut bland Svensk-kubanska föreningen, Palestinagrupperna i Sverige, Kvinnor för Fred och övriga som huserar i Solidaritetshuset. Med sin Sverige-Brasilien-pin på den Vinted-fyndade kashmirkoftan skulle Tone Schunnesson kunna passera som företrädare för en svensk-brasiliansk vänförening. Pojkvännen, som hon har kilat stadigt med sedan sommaren 2020, har familj i São Paulo.

– Jag hade nog inte kunnat skriva den här boken utan att ha träffat honom. Det finns så mycket uppmuntran från hans sida, som inte alls är kopplad till prestation.

Apropå prestationer undrar jag över affischen som ligger på golvet. ”Tones mål”?

– Men hur har den hamnat där? Jag hade ju lagt undan den.

Den måste ha ramlat ut. Får jag titta på den?

– Absolut inte.

Vad står det på den?

– Det handlar mycket om vad jag vill skriva. De senaste åren har jag gjort en massa olika saker, och det har varit jätteroligt. Men det jag har landat i att jag vill göra, och som jag alltid har velat göra, är att skriva. Det är något som kräver stora mängder tid, på ett sätt som många andra saker inte gör. Man måste prioritera bort annat för att få loss timmarna.

I vår tids kulturekonomi fordras det ofta att en författare gör mer än skriver romaner. Det författas artiklar, spelas in poddar, sitts i tv-soffor. Tone Schunnesson är ett typiskt exempel. Hon gör podden ”Café Bambino” för Aftonbladet, medverkar i SVT:s ”Cyklopernas land” och har genom åren gjort en hel del annat för att få ekonomin att gå runt; bevakat såväl riksdagsval som Nobelfester. Och då är hon ändå en framgångsrik författare – och dessutom dramatiker.

– Tänk att ha det som Lars Norén. Han behövde inte göra något som han inte ville. Ett modernt exempel skulle kanske vara en författare som Alex Schulman. Jag tror att han kan göra precis vad han vill. Samtidigt bygger det på att han är, och länge har varit, en medial person.

Tiden väntar inte. Även om Tone Schunnesson är långt ifrån gammal är hennes ungdom ett avslutat kapitel, vilket hon har förlikat sig med. Trots att hon bara är 38 år är 40-årskrisen nämligen redan avklarad. Liksom den i romanen åldersnojande Jarl hade hon en natt en fruktansvärd dröm: ungdomen var över. När hon vaknade insåg hon att det inte var en dröm.

– Samtidigt har jag valt rätt yrke eftersom man anses vara ung länge som författare. Jag läste en recension nyligen där en författare kallades ung, och han var 39 år.

Jag låg på divanen och tänkte på gamle Freud när ni var ute. Han menade att litteraturen är önskeuppfyllande. I romanen förekommer en del utbroderat våld …

– Jag har fantasier om att slå ihjäl någon på bussen. Det är ett perverst drag jag har, att jag dras till det våldsamma och äckliga. Jag upplever en njutning i att försöka gestalta det i text eller tänka på det. Kanske eftersom jag har svårt att få tillgång till det i mitt verkliga liv, säger hon.

Har du gått i psykoanalys?

– Två omgångar, faktiskt, men det var inget för mig. Det kan vara intressant att formulera en berättelse om sitt liv, men det gör man ju ändå som författare.

Har du någonsin varit i slagsmål?

– Ja, i tonåren var det ett slags helgaktivitet att hamna i bråk ute på stan, men jag har aldrig varit i ett slagsmål längre än ett slag. Det grövsta var en gång när en kille kallat en kompis till mig för ett könsord. Jag gav honom en lavett och han skallade mig, sedan var det över.

Läs fler texter av Viktor Andersson här, och mer av DN:s litteraturbevakning här