”Ja, jag förstår inte hur ni ska skriva en opera om det”, utbrast kungen när tonsättaren Anna Einarsson och librettisten Magnus Florin för några år sedan mottog Bernadottestipendiet och fick tillfälle att berätta om sitt projekt. Men en opera har det blivit. I slutet av juli är det premiär för ”Fotografen” på Vadstena gamla teater. Det är en berättelse om kvinnliga föregångare som banat väg för andra kring sekelskiftet 1900.
– Att jag som kvinna kan skriva en opera i dag är ju ett resultat av väldigt många människors strävanden. Operan utspelar sig i en tid då kvinnor inte hade självklar rätt att knappt ens studera, säger Anna Einarsson.
Bland personerna som figurerar i handlingen märks Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström, författaren och debattören Frida Stéenhoff samt Louise Petrén och Elsa Eschelsson som disputerade i matematik respektive juridik. De hindrades från vidare avancemang i en akademisk värld förbehållen männen. Men i mindre etablerade yrken fanns större möjligheter. Näringsfrihetsförordningen 1864 gjorde det dessutom lättare för kvinnor att starta egna verksamheter.
En som tog chansen var Emma Schenson, vars liv fått bli en fiktiv utgångspunkt i operan. Hon var en av landets första kvinnliga yrkesfotografer och försörjde sig på att ta porträttbilder till visitkort som var populära på den tiden. Det är genom hennes kameralins som ”Fotografen” skildrar ett stycke kvinnohistoria.
– Vi tänker oss fotosessionen som lite av en bikt, förklarar Einarsson som också velat lyfta fram det allmängiltiga med människor som kämpar för sin sak.
Verklighetens Emma Schenson hade ateljé på Östra Ågatan 25 i Uppsala. I operan blir fotostudion ett ”koncentrerat scenrum” för ett kammarspel där olika livsöden sammanstrålar, om än med vissa ”tidsliga friheter”.
– Det är inget kostymdrama på så sätt att allt är tidstroget, konstaterar Einarsson och talar om en ”mer poetisk ådra”.
”Moderna Lesboserotiska vänskaper mellan kvinnor är för mannen en monsterfantasi som flygande drakar och jättebläckfiskar”, lyder en av de mustigare raderna i librettot. Magnus Florin har sökt inspiration i arkiven, medan Anna Einarsson i sin tur låtit orden inspirera musiken.
– Mitt komponerande är ofta ett gestaltande på ett slags inre scen. Jag är ganska intuitiv och på så sätt lever jag mig in i de olika karaktärerna och i texten. Det som är så häftigt med att jobba med text är att det redan finns så mycket musik i den.
Vi ses en solig eftermiddag i Gamla stan, inte långt från Drakens gränd, där Anna Einarsson bodde när hon delade tiden mellan Uppsala och Stockholm. Efter en separation flyttade hon ut på landet. Närmare bestämt till författaren Jan Fridegårds gamla torp Gunggräna i Dalby som hon förälskat sig i under en tidigare stipendievistelse för kulturarbetare och senare lyckades förvärva vid försäljning. Sedan dess har hon på egen hand förvandlat sommarstugan med utedass till åretruntboende, där hon i dag kan komponera alla tider på dygnet utan att störa. Utom möjligen när barnen precis ska somna och ljuden möts av ett protesterande ”Mamma!”, berättar hon och skrattar.
Anna Einarsson beskriver sig som lite av det ”svarta fåret” i en akademikerfamilj inom biomedicin. Redan som sexåring hade hon bestämt att hon ville gå musikklass.
– Jag var en sådan som alltid gick runt och sjöng och gav konserter i trädgården med hopprep för grannarna, säger hon och skrattar åt det typiska minnet från barndomsvillan i Sunnersta.
Det som är så häftigt med att jobba med text är att det redan finns så mycket musik i den.
Hemma fanns en gitarr som Einarsson började fingra på. Tidigt skrev hon egna låtar och blev som 13-åring den dittills yngsta Stimstipendiaten.
– Jag vann en talangakt och kom i kontakt med äldre musiker. Det innebar att jag redan då var ute och spelade på en massa ställen som jag egentligen inte fick komma in på, säger hon och beskriver roat pubägarnas förvåning när de insåg att personen som uppträdde var minderårig.
Växelbruket mellan jazz med folkton, elektronik och mer konstmusikaliskt renodlade verk har blivit lite av ett signum för Uppsalatonsättaren som ofta fått höra att hon har ”stor integritet”. När genrerna inte har räckt till har hon uppfunnit egna. 2012 skrev hon musiken till en ”elektrikal” – ”Ps. Jag kommer snart hem!” för operasång och kammarmusik med liveelektronik – på Operaverkstan i Malmö. Föreställningen handlade om sjömannen Carl Emil Pettersson, den verkliga förebilden till Pippis pappa Efraim Långstrump. Här fanns även interaktiva inslag, där både rörelser och sättet att sjunga påverkade musiken.
2017 disputerade Einarsson för övrigt med den konstnärliga avhandlingen ”Singing the body electric” som utforskar den sjungande praktiken och just kroppslighetens betydelse för hur vi upplever elektroniska klanger samt interaktionen med dator.
– Jag drog det till sin spets med ett verk där vi sjöng i hängselar uppe i luften för att verkligen se vad som händer när man tar bort flera av de vanliga referenspunkterna, berättar hon.
I verklistan finns numera alltifrån ljudskulpturer till mer traditionella stycken, som en stråkkvartett.
– Jag har alltid varit en sådan som drivits av att jag vill utforska olika saker. Länge tyckte jag att det var en svaghet att jag rörde mig så brett mellan olika genrer, men det är det som kännetecknar mitt konstnärskap.
Einarsson är helt enkelt inte så intresserad av att gräva där hon står, utom möjligen när det kommer till trädgårdsodling – närmare bestämt tomater.
Vad odlar du för tomatsorter?
– Min mormors bror odlade mycket och talade sig alltid varm för dansk export. Den säljs inte längre, men jag hittade en liknande, moneymaker.
Jag blev intresserad av tomatodling under pandemin och har insett att det är en hel djungel. Som med allt man fördjupar sig i.
– Men precis! Det är något som vi människor är otroligt bra på. Vad det än är så går det alltid att upptäcka mer. Det är ett förhållningssätt till livet som går igen väldigt mycket i allt jag gör.
Fakta.Anna Einarsson
Tonsättare, jazzvokalist och multiinstrumentalist, född 1978 i Uppsala. Bor med två barn, sex och tretton år, i Jan Fridegårds torp Gunggräna i Dalby.
Dubbel examen som musiker och tonsättare från Kungliga Musikhögskolan samt de Montford university, England. Disputerade 2017 med konstnärliga avhandlingen ”Singing the body electric. Understanding the role of embodiment in singing and composing interactive music”.
Har gett ut sju album, varav två barnskivor med tonsatta texter av poeten Lotta Olsson.
Aktuell med operan ”Fotografen”, som har urpremiär på Vadstena gamla teater den 26 juli och spelas till och med den 10 augusti. Verket är beställt av 60-årsjubilerande Vadstena-Akademien och librettot är skrivet av författaren Magnus Florin.
Läs mer om opera
