I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
Det här är den första delen.
Sommaren är hemsk. Den är rent ut sagt elak. Som en surnad grädde på det redan vidriga moset lägger den sig ovanpå vårdepressionen. När juni väl anländer är jag redan uppe i tusen välspenderade timmar framför spegeln som säger det jag redan vet, att jag borde träna. Jag borde svälta mig själv nu. Men jag orkar inte. Det är tjugosju grader ute, asfalten osar med sin värme. Och jag är hungrig.
Det finns flädersaft och färsk pasta i kylen. Det finns också en jättestor reklambild på Bianca Ingrosso i närheten, i korsningen vid Västermalmsgallerian. Hon poserar i bikini.
Just sommaren är en specialare, den är riktigt ful. Bara tanken på att vistas i bikini blir ett övergrepp på min någorlunda hälsosamma kropp
Årstiderna återupplivas år på år utan någon konstgjord andning, det är bara att låta tiden gå så står de plötsligen där och visar sina rätta ansikten. Detsamma gäller destruktiviteten. Just sommaren är en specialare, den är riktigt ful. Bara tanken på att vistas i bikini blir ett övergrepp på min någorlunda hälsosamma kropp.
Upploppet till juni har länge kantats av många försök till lycka och framgång. Jag har försökt med proteinpulver. Testat promenader. Back in the day roade jag mig med viktminskningsappar och tanken på ozempic, men riktigt så ambitiös är jag inte längre. Eller så här: det finns också en romantiserad stolthet i det ätstörda, att man kan klara av saken på egen hand. Dessvärre har det dock genom åren visat sig att jag suger när det verkligen gäller.
Jag är en dålig ätstörd. Men jag är bra på att vara kvinna – jag har absolut inga problem med självkritik. Och därför är det pinsamt hur mycket tid som lagts på ett slags dividerande fram och tillbaka gällande min kroppsform, när jag ändå ska landa i samma slutsats när sommaren kommer: jag är inte smal nog.
Att bekänna att jag är en misslyckad ätstörd är att sätta på sig dubbla offerkoftor. Dels eftersom jag blottar hur pinsamt kass jag är, dels eftersom det finns något narcissistiskt i att anslå att just jag är dålig. Som att inte exakt alla är ätstörda?
Den minoritet som oberörd kan gå förbi idealkroppen som Bianca Ingrosso visar upp där Sankt Eriks- och Fleminggatan korsas är lika sjuk som vi andra
Det finns ingen ätstörd som är nöjd eller glad. Det finns ingen lycka på jorden. Allt är vårt lilla helvete som vi vandrar omkring i. Vi har skapat det själva. Det är en sandstrand och på den står en massa människor som tänker på att snärja kaloriintaget för att utvinna lite mer glädje i livet. Det är att välja dadel framför chokladkaka. Den minoritet som oberörd kan gå förbi idealkroppen som Bianca Ingrosso visar upp där Sankt Eriks- och Fleminggatan korsas är lika sjuk som vi andra.
Smalhet är den högsta valutan. Kroppen har kommit att bli vår tids främsta vapen, ett svärd som alltid får in dödsstöten. Att inte kunna slipa det till vad man vill att det ska vara är skamligt. Världen skälver på samma sätt som när jag var tonåring, känslan kan inte tyglas och kastar mig bakåt.
Jag känner mig galen om sommaren. Stranden är epicentrumet för blottläggningen av det allra mörkaste. Cecilie Lind skriver i ”Flickdjur”: ”Jag vill vara kvinna / Nej, alien. / Helst snygg. Bara snygg. / Vill inget annat än det.” Exakt så känner jag, för även om jag genom åren har försökt rationalisera tankarna med bland annat feministisk teori, slås jag varje sommar av att det enda som spelar roll är standarden på min bikinikropp.
Men vi lever också i ett samhälle som idoliserar den smala kvinnokroppen till den grad att man känner sig fullkomligt värdelös om man inte kan uppfylla idealen
Visst är det skamset att erkänna att jag upplever att mitt värde sitter i kroppen. Men vi lever också i ett samhälle som idoliserar den smala kvinnokroppen till den grad att man känner sig fullkomligt värdelös om man inte kan uppfylla idealen.
Lyckligtvis går det att finna tröst i litteraturen. Det finns nämligen en alldeles särskild genre som avhandlar denna typ av vansinne som sommaren bäddar för. Den är inte nödvändigtvis ätstörd, men hundra procent galen: lite-ful-och-psyko-litteratur har jag valt att kalla den. Inte för att vare sig författaren eller huvudkaraktären upplevs som ful, men själva litteraturen avhandlar den där känslan av otillräcklighet – att aldrig vara eftertraktad på rätt sätt.
Det finns många sätt att gestalta livets plågor. Att använda en ung kvinnas blick på världen ur ett sinnestillstånd som svävar mellan galenskap och likgiltighet (där den gemensamma nämnaren blir cynism) är överlägset.
Hennes blick är skarp, dömande och underbar. Hon är inte rädd för att framstå som klyschig. Hon romantiserar det basala, avfärdar det storslagna
I den fiktiva unga kvinnans blick på världen finns ett djup och en komplexitet, som på något sätt koncentrerar hela människans existens. Hennes blick är skarp, dömande och underbar. Hon är inte rädd för att framstå som klyschig. Hon romantiserar det basala, avfärdar det storslagna. Hon är eftertraktad. Hon hatar sig själv och sin omvärld mer än något annat.
Blicken kan upplevas som motbjudande för den som inte har självinsikt nog att förstå att den här unga kvinnan lever inom oss alla. Hon blottlägger något som är sant, och sanningen är skitig.
Och har inte egentligen all bra konst en gemensam nämnare – att lyckas ta det smutsiga i beaktning? Man kan inte sminka en gris, men man kan flå den och göra en skinnväska… kanske. Asta Olivia Nordenhof skriver i ”Det enkla och det ensamma”: ”du skulle se mig när du inte är här, hur glupskt jag äter av osten. skär den i stora bitar / efteråt försöker jag glömma att det har hänt. öppnar fönstret.”
Även svenska författare bemästrar den störda kvinnas blick: Linda Boström Knausgård, Kristina Lugn och Sara Villius, för att nämna några. Två riktiga lite-ful-och-psyko-tjejer återfinns i ”Naturen” av Caroline Ringskog Ferrada-Noli och ”Manhattan” av Zara Uzun Kjellner. ”Allt som stockas i luften”, skriver Uzun Kjellner. ”Taxibilarna såg ut som slem i natten”, skriver Ringskog Ferrada-Noli. Med ömsom skarpa, ömsom drömlika formuleringar gestaltas den mentala tortyren (förlåt för klyschig) livet är.
Men kicken av ett imaginärt thigh gap är temporär. När vattenytan glittrar så vackert att tillvaron blir outhärdlig är böckerna en stor tröst
Mitt perfekta lilla fängelse är min kropp. Mitt mardrömsscenario är min kropp. Det är min största skräck tillika utopi. Men kicken av ett imaginärt thigh gap är temporär. När vattenytan glittrar så vackert att tillvaron blir outhärdlig är böckerna en stor tröst.
Sommar efter sommar återvänder jag till Olga Ravns hänförande debut ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne”. Under den fruktansvärda junisolen läser jag: ”Jag har druckit med flickmun / av skymningen som sipprar ur kroppen. / Av den mörka mitten, av det mörker som ingenting döljer” – och kan inte sluta.
