Sakprosa
Torbjörn Flygt
”Låt oss gå ut med glädje”
Polaris, 140 sidor
Jodå, vi som var med minns 1973; ett år fyllt av omen och järtecken. En konung dog och en ny trädde fram, och bara det var ju sådant som förr i världen vållade kaos i hela kosmos.
Men det var också året då maktens dolska intriger blottades världen över. I Chile bidrog CIA aktivt till att störta Salvador Allendes legitima regering och upprätta en råkapitalistisk diktatur. I Sverige avslöjades IB, det hemliga samarbetet mellan socialdemokratin och säkerhetstjänsten för att övervaka svenska medborgare på vänsterkanten.
Vi kommer förstås också ihåg det spektakulära Norrmalmstorgsrånet, och att höstens svenska val mynnade ut i den svårhanterliga jämviktsriksdagen, där beslut ofta fick avgöras genom lottning. Mest ödesmättat var ändå att Opec-länderna frampå höstkanten beslöt att höja priset på olja, vilket orsakade en global kris; den första skakningen på fossilsamhällets övre däck.
Att även författaren Torbjörn Flygt minns 1973 framgick redan i hans succéroman ”Underdog” från 2001 som startar där, året då han själv blev nio. Nu, vid fyllda sextio, återkallar han i boken ”Låt oss gå ut med glädje” en alldeles särskild dag just detta år: den socialdemokratiska valupptakten den 19 augusti på Malmö Stadion. Han var nämligen där, och det finns bevis – en tidningsbild med en storskrattande Olof Palme i förgrunden och där Flygt själv (möjligen) skymtar högst uppe på läktaren.
Bilden fångar den berusande stämningen vid mötet då partiet slår nytt publikrekord på Stadion – 35 000. Hela Malmö tycks vara där, staden som med MFF-basen Eric Perssons ord ”spelar blått men röstar rött”.
Flygts berättelse är dokumentär och kretsar kring fotot, själva tilldragelsen och veckan som ledde fram till den, varvat med korta utblickar mot samtiden och långa, inklippta direktcitat ur det tal Palme höll för de samlade massorna.
Ett segervisst anförande där framtidstron ännu är bergfast, en hyllning till demokratin, välfärden och Rörelsens framgångar. Han ägnar några milt överlägsna formuleringar åt motståndarna, kallar dem inte precis konstiga men ironiserar över deras obegripligt koleriska attacker mot hans nya, goda samhälle.
Retoriskt sett ett litet mästerverk, men också en självlysande bild av den triumferande socialdemokratin – och Palme själv – på framgångens höjdpunkt.
Eller snarare: strax efter just den punkten, kurvan har redan börjat vända neråt men det vet ännu varken talaren eller den jublande publiken. Redan i nästa val vinner de föraktade borgarna och sedan väntar 80-talet, nyliberalismen och skotten på Sveavägen.
Som om varslen faktiskt betydde något: någonstans här skakar tiden till och ändrar riktning.
Men så långt mot horisonten blickar Flygt i stort sett inte alls. Frånsett några enstaka antydningar och reflexioner om tidsandans krumbukter – varav den roligaste handlar om hur det nybildade, antikapitalistiska men tyvärr olönsamma Författarförlaget med åren genomgår olika förvandlingar för att slutligen anta skepnaden av strömningstjänsten Storytel – stannar han kvar i den solbelysta stunden i Malmö. På en gång effektfullt och lite besynnerligt, en sorts litterär direkttransponering av det där lyckliga fotografiet; och liksom det en frilagd tidsskärva som lämnar alla tolkningar åt betraktaren.
Det är en fin och rätt underhållande historia, men också tunn och en smula, tja – flyktig, om namnvitsen tillåts.
Läs fler texter av Lars Linder och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
