Roman
Torkel S Wächter
”Den far som flytt”
Ordfront, 358 sidor
Det är den öppna dörren till arbetsrummet som gör att sonen förstår att något har hänt. Hans pappa arbetade alltid med dörren stängd. Bara för att få några sekunder för att förstå att nu kommer de. Men den här gången, i Örebro 1983, var det yngsta sonen och en hjärtinfarkt som kom. Många år senare öppnar sonen – berättaren – flyttlådorna på vinden i sitt föräldrahem. Några gulnade papper visar sig vara brev från koncentrationslägret Fuhlsbüttel utanför Hamburg. Skrivna av en Walter, som verkar ha många likheter med den döda fadern.
Torkel S Wächters ”Den far som flytt” är en dokumentärroman om fadern Michaël, judisk flykting från Tyskland som kom till Sverige 1938, bytte namn och aldrig sa ett ord om sitt förflutna. De är många som aldrig berättade, som först nu talar, som i Joanna Rubin Drangers nyligen utkomna ”Dolda judiska liv”. Nu när 1900-talets stora löfte Aldrig mer! också åldrats.
När norske Niels Fredrik Dahl, aktuell med romanen ”Fars rygg”, tecknar en karta över sin fars resa i ett fientligt Europa väljer han autofiktionen, medan Wächter kallar sin kartläggning för dokumentärroman. Skillnaden är inte så stor för läsaren, men ”Den far som flytt” är försedd med en skarp lojalitetsförklaring: ”Som skönlitterär författare litar jag på romanens förmåga att hjälpa oss att förstå saker som vi inte kan ta till oss på annat sätt.” Det är en självmotsägelse eftersom han i sin bok (en version är tidigare utgiven i Tyskland 2021 som ”Meines Vaters Heimat”) måste hantera så mycket verklighet, men uppsåtet är fruktbart. Det finns en tidsanda, skeenden och människor som måste ställas till svars.
Boken har tagit långa år att skriva, involverar efterlevande, experter, arkiv, tjänstemän, tolkar, spridda och beskurna släktträd. Dagböcker, anteckningar och brev måste transkriberas (pappan använde Sütterlinskrift som få kan tyda i dag). Där blir ”dataklubben för seniorer” i Hamburg behjälplig, men nervös polityr återkommer hos herr Biedermann. Tack för att vi får hjälpa er, upprepar han. ”Wir sind die Tätergeneration” – vi är förövargenerationen. Ord fastnar som järnfilsspån i den bärgade berättelsen, full av obehag och kaffe i för tunna plastmuggar, en misstänksamhet i en orolig undertext.
I faderns liv åren före andra världskriget tickade misstron också. Allt hände så fort, kommer han att skriva i sina memoarer. Två månader efter att nazisterna tagit makten anklagas pappan, uppskattad och stolt ämbetsman, för att vara ”jude och marxist”. Det första är sant, det andra en fantasi. Men farfar Gustav förstår inte, han tror det går att överklaga, söka rättvisa.
I april 1933 införs det nazistiska dekretet ”mot överfyllnad av tyska skolor och universitet”. Walter skriver profetiskt i sin dagbok: ”Jag är 19 år gammal och fyller 20 om en månad. Jag har tagit studentexamen. Jag bär på en omättlig längtan efter sanningen och konstens skönhet. Jag är intellektuell. Jag är jude. Det är allt jag är och har. Jag är jude; i dag är det ett öde. Att vara jude i Tyskland i dag innebär att inte få vara någonting.”
En dag blir han hämtad av Säkerhetspolisen, anklagad för att ha hanterat ”illegalt politiskt material” (inklusive kriminallitteratur som nazisterna stämplat som kitsch). Förberedelse till högförräderi. Han förs till Fuhlsbüttel, ett av de första koncentrationslägren, där regimmotståndare genom tortyr skulle ”återanpassas”. Breven hem är bokens kärna. Inte bara för förtvivlan i dem, utan för allt som inte kan sägas.
Walter överlevde den första kretsen – ännu var det inte krigets koncentrationsläger. Men i lägret ”försvann den ömsinte och lekfulle Walter som skymtar i tidiga dagboksanteckningar, uppsatser och brev. Spjuvern som syns på de svartvita fotografierna, det bortskämda sladdbarnet, den lovande fotbollsspelaren, sprintern, kabaréartisten. Den Walter jag aldrig fick lära känna.”
Arvet från fadern, liksom att aldrig känna sig som riktig svensk eller riktig jude
I Sverige bildar han familj, blir en framgångsrik forskare och författare, skriver polemiska artiklar, den sista satt i skrivmaskinen när han dog, klar före deadline. Torkel Wächter använder en opolerad vardaglig stil som ger en känsla av sanning och närhet. Fasorna i bakgrunden till förorterna, köksborden, förälskelserna. Den stora tiden och den lilla. Dödsboet som dränker syskonen i en ”bokstavstsunami”, måste vi spara allt? Måste vi förstå? Och så den stora vreden. Arvet från fadern, liksom att aldrig känna sig som riktig svensk eller riktig jude. Och ändå för mycket för somliga.
Torkel Wächter är pilot, och symboliken antyder han själv. Han har rört sig högt upp, manövrerat tyngd och ansvar, mått illa över Hamburg utan att förstå varför. ”Det är också en sorts kärlek”. Ikaros? Minervas uggla? Eller Antoine de Saint-Exupérys ”Den lille prinsen”, som talar om kärlek. Men vreden består. Den rör sig också fritt. Som pilot har han varit medansvarig när gränspolisen utvisat illegala flyktingar, kvitterat påsarna med pass och resehandlingar:
”Är det en passande sysselsättning för någon ur andra generationen? frågar jag mig i dag. [—] Vi försöker fly från vårt ansvar, från vårt öde, från orättvisor och tvång. Vi flyr från krig och naturkatastrofer. Från rötan i staten”.
Läs fler texter av Ulrika Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.