Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Man tror att man har sett det mesta men icke. Ju krogtätare stan blir desto mer ”kreativa” koncept dyker det upp, särskilt i knepiga lägen eller hopplösa lokaler.
Sturehofs lillasyster Taverna Brillo hade visserligen A-läge men med många kvadratmeter för långt in i huset blev stället inte den dygnet-runt-mötesplatsen vid Stureplan som Svenska Brasserier tänkt. Idén om att både erbjuda ambitiösa kökskonster, frukost och enklare förtäring som pizza var på många sätt nyskapande men fick aldrig fäste hos den lättflyktiga Stureplanspubliken. Våren 2024 var konkursen ett faktum.
Sedan några månader har konkurrenten Stureplansgruppen tagit över delar av lokalerna. Mot Sturegatan öppnade nyligen Sperling (testad av KK 19/12), en sober finkrog med mahognyfärgade väggpaneler, Svenskt Tenn-lampor och köttig meny för (mest) män med obegränsat representationskonto.
Från matsalen kan gästerna se (oftast) unga kvinnor som går som på catwalk förbi Sperlings grilldoftande kök och den gemensamma toaletten till en lokal längst in med grå betongväggar: den stimmiga systerkrogen Tosto. Köksmästare är Max Duhs som tidigare jobbat på bland annat Svartengrens, Nook, Bar Montan och Bâtard.
Här är menyn begränsad men det blir ändå förvirrat när vi ska beställa. Snacks och smårätter blandas med pizza och mellanrätter i ett system som inte ens personalen förstår sig på. Vid ett besök diskuterar fyra servitörer högljutt hur de ska kommunicera beställningarna till köket för att gästerna ska få ut dem i lämplig ordning. De kommer fram till att det är säkrast att gå dit med handskrivna lappar.
Inga rätter är i vuxenstorlek och contorni och tillbehör saknas så du kan inte heller bygga en huvudrätt själv. Konceptet med italienskinspirerade rätter i barnstorlek verkar dock gillas av både gäster som inte vill äta sig mätta och de som av någon anledning gillar att avverka en oortodox femrätters på minimala assietter.
Men vi tar det från början. Friterad pumpa (115 kr), är en spiralformad skapelse som liknar en hatt av Sciaparelli, med gremolata, aioli och chiliolja – snyggt och smaskigt! Sedan går det utför: Gratinerade blåmusslor (145 kr) serveras visserligen med ett krispigt örttäcke, men de är så få att köket borde skämmas. Mer än hälften av skalen visar sig vara tomma och bara ditlagda som utfyllnad. Då spelar det ingen roll att musslorna är oklanderliga, man känner sig lurad.
Carpaccio på tonfisk (180 kr) smakar inte illa men när man förväntar sig pinfärsk, naturell fisk blir det fel när de små och lätträknade skivorna har en gravad konsistens. Här hjälper varken pinjenötter, gröna oliver eller parmesan. Lasagnen (255 kr) är två klickar ragu på short rib och oxsvansragu mellan två gröna lasagneplattor dränkta i fett – så överprisad.
Bättre är då råbiffen (185 kr), finkänsligt smaksatt med sardeller och parmesan, och citrusdressade endiver till. Köttigt och fräscht på samma gång – extra plus för angenäm krunchighet från pangrattato.
Riktigt lyckad är också bläckfisksalladen (185 kr) som tillsammans med örter, pecorino och chili blir en krämig smaksensation – gärna i sällskap med ett glas albarino från Bodegas Fillaboa (200 kr). En oväntad och kreativ komposition som gärna får dyka upp på fler ställen.
Cappelletti (250 kr) är några krabbfyllda pastakuddar täckta av ett luftigt skum smaksatt med saffran och dragon. Ingen självklar smakkombination men överraskande finstämt. Biff (395 kr) är helstekt kött i små skivor, på en bädd av mjukstekt lök och rödvinssky och lite gorgonzola på toppen.
Pizzan på Tosto kommer i en halvstor variant. Ett bra val är frutti di mare (185 kr) med generösa mängder skaldjur av god kvalitet och ringlad med mild aioli. Bra alternativ för den som aldrig orkar trycka en vanlig pizza, men inget för pizzaälskaren som får pröjsa 370 spänn för full ranson.
Som avslutning på kalaset i betongbunkern kan man få en bit barnsligt god pannkakstårta inspirerad av tiramisu (135 kr). Den består av tunna pannkakor med amarettospetsad mascarponekräm som mellanlägg. Den sliskigt söta lemoncurdglassen med italiensk maräng och citronkex (150 kr) överger vi däremot efter bara en sked.
Tosto betyder ungefär hårdnackad på italienska, en kaxig tuffing alltså. Möjligen är det vad utsmyckningen ska symbolisera: En ufoliknande skrotskulptur som liknar en enorm julkula i taket och två gigantiska ”barnmålningar” i anarkistfärgerna rött och svart, som ser ut att ha skapats av någon övertänd AD eller copy. Motiven? En aggressiv Ferrari och ett monster!
Behöver Stockholm Tosto? Tja, ett glas Tenuta La Massa från Toscana (220 kr), pumpa och råbiff eller frutti di mare kan funka på en dejt, särskilt om du vill slippa synas från gatan.
Läs mer:
Läs fler av Krogkommissionens tester
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
