Tove Folkesson: ”Återträffar kan få en att skämmas”

Konditori Fiesta i Kalmar har fått en makeover. Kaféet har flyttat till skivbutikens gamla lokaler vid Larmtorget och de nedsuttna, inrökta möblerna är borta sedan länge, ersatta med strama stolar och uppmuntrande väggkonst.

I Tove Folkessons tioårsjubilerande debutroman ”Kalmars jägarinnor” är det på Fiesta som det sammansvetsade tjejgänget samlas för att avhandla helgens skvaller, röka Marlboro Light och stumt fantisera om något annat än en småstad vid ett sund.

Jag har inte varit här sedan jag själv var en trumpen 15-åring med grumliga planer på att ”sticka dagen efter studenten”. På Fiesta tog jag min första cigg, som för att passa på, två månader innan rökförbudet infördes. Tove Folkesson skrattar när hon får höra det.

– Jag funderade faktiskt på om jag kunde köpa de där inrökta gamla möblerna och använda som scenografi. De finns i en lada på Öland nuförtiden. Men jag insåg att det inte är min roll som dramatiker.

Hur menar du?

– Som romanförfattare styr jag hela konstverket och hur det ska uppfattas. Nu har jag en annan roll. Att skriva dramatik är en övning i kontrollförlust. Men det är väldigt roligt också, jag älskar teater. Att det får vara ett så stort mänskligt projekt, där alla går in med olika konstnärliga förmågor, är så himla mäktigt, hoppfullt och rörande.

Tove Folkessons pjäs ”Jaktlycka” har premiär på Byteatern i Kalmar den 5 oktober. När texten var färdig lade hon den i regissören Elin Skärstrands händer och hon vet inte exakt hur den kommer att gestaltas mer än att scenen, med scenografi av Helga Bumsch, kommer att vara byggd av speglar.

Uppdraget kom från Byteatern: skriv något med koppling till Kalmarregionen. Till en början utforskade hon fritt, men snart kom hon på sig själv med att tänka på sina jägarinnor igen, tjejgänget från debuten som gjorde Kalmar osäkert i slutet av 90-talet.

– Jag började tänka på återträffar, och vad som sker när man träffar människor som känt en när man var ung. Man kan känna sig så avslöjad i sådana möten. Man har liksom genvägar till varandras ömmaste punkter.

”Jaktlycka” handlar om en sådan återträff. Fyra gamla vänner möts i Kalmar för att gå på en begravning som skulle ha varit ett dop. Det är inte samma gäng som i romanen, men pjäsen fungerar ändå som en spinoff, med en kvartett som en gång var ett nästan symbiotiskt vi. Nu, 20 år efter att de vrålade ”fy fan vad vi är bra!” på ett studentflak, kan de inte låta bli att skämmas inför varandra.

Varför skäms de?

– För att de inte har kunnat leva upp till ”fy fan vad vi är bra” och de normer som gänget en gång diktade upp. Det är sorgligt, alla går runt och tänker att de borde ha ett annorlunda, bättre liv. Samtidigt är det lätt att falla tillbaka till en gänghierarki. Det är väl därför många hatar att gå på återträff, för att man oavsett vad man samlat på sig genom åren hamnar på ruta ett. Man möts igen och inser att man fortfarande är de där små ungarna, någonstans långt inne.

Pjäsen är ett försök att skildra en generation som trodde att de kunde bli vad de ville, och som 20 år efter att de klev av flaket ställs inför insikten att de inte alls kunde styra sina öden. Det känns igen. Genom sitt författarskap har Tove Folkesson alltid intresserat sig för misslyckanden, och vad det egentligen innebär att vara ”lyckad”.

När hon skrev ”Kalmars jägarinnor” kände hon sig själv som mest misslyckad – 30, sjukskriven och hemflyttad till mammans källare i Kalmar. Men genom skrivandet fick hon syn på sin roll i sin uppväxt, och kunde omfamna den, samtidigt som nya dörrar öppnades. Boken blev ett slags hyllning till de ”tjejer i rökrutan” som fungerat som antagonister i så mycket annan kultur – där det oftast sätts ett likamedtecken mellan framgång och att ha lämnat sin lilla stad bakom sig.

– Den klichén är medelklassens hämnd. Det handlar alltid om att lyckas i storstadens ögon. Men när man bor i en småstad bryr man sig inte om det, man bryr sig om det lokala, man skiter väl i vad som står i DN.

I ”Jaktlycka” finns en karaktär som varit borta länge och kommer tillbaka med en lite sarkastisk blick på det ”futtiga” småstadslivet.

– Men de andra har en lika skarp blick på honom, och kan tycka att det han uppnått är futtigt. De säger att han inte kan komma tillbaka och tro att allting är som när han lämnade, för så är det ju inte.

Snart nog sugs rollfigurerna in i gänget igen, de blir skärvor av ett vi och faller in i en gemensam jargong. Tove Folkesson beskriver den som rolig att skriva, hård och ytlig, men också präglad av platsen de delar. Kärleken till kalmaritiskan, dialekten vi båda vuxit upp med, sipprar in i pjäsen.

– Det känns fint och viktigt, eftersom den spelas här. Men jag hoppas att det kommer att upplevas som roligt också. Ett mål är att få kalmariterna att skratta åt sig själva, vilket inte är helt enkelt, säger hon och ler.

Hon hoppas också att det kommer att märkas hur mycket hon ömmar för människorna hon skriver om.

– Det är lätt att raljera över ett gäng 40-åringar som ses på en återträff och lyssnar på gamla låtar från förr. Men jag måste älska dem, annars blir min blick på dem ignorant. Det jag egentligen vill berätta om är ju deras längtan efter att lägga ner alla de sköldar som livsstil och lycka är, och bara få sitta och skratta åt ett gammalt skämt och känna sig älskade.

För så kan ju ett gammalt ungdomsgäng också fungera. Där finns skammen, men också en trygghet. De gamla möblerna är borta, men aldrig minnet av dem.

– Det är ovärderligt, om man får ha det i sitt liv: någon som följt en, kan se in i ens kärna och älskar en oavsett vad.

Läs mer om scenhösten 2024.