Tragikomiskt och träffsäkert när ”Onkel Vanja” spelas på Folkteatern

Det går en rak linje mellan män som skyller sin inställda fotbollskarriär på en knäskada i ungdomen och Vanja som sörjer sina uteblivna framgångar som filosof. ”Jag kunde ha blivit den nya Schopenhauer”, utbrister han vid ett tillfälle i Tjechovs pjäs. I stället får Vanja nöja sig med att vara en hobbymisantrop, vilket påminner rätt mycket om tidlös självömkan.

Ja, det finns anledningar till att ”Onkel Vanja” från 1897 inte måste maskeras för att upplevas som dagsaktuell. Häromåret gjorde Alexander Mørk-Eidem en uppdaterad landsbygdskomedi på Kulturhuset Stadsteatern – där morbror Janne hävdade att han kunde ha startat Spotify – men stämningarna från sekelskiftet ekar oavsett in i vår tid. Att vara olyckligt förälskad eller älta insikten att man har förbrukat sitt liv never gets old.

Anna Takanens säkra och liksom svävande uppsättning på Folkteatern i Göteborg behåller samovaren i scenografin, men den irländska dramatikern Conor McPhersons bearbetning leker med språket (i Magnus Lindmans lediga översättning pratas det till exempel om trista människor som ”gråa blobbar”). Tematiken och mänskligheten à la Tjechov känns igen.

På det lantliga godset råder hela havet stormar, sedan den åldrade professorn (Jakob Eklund) anlänt från storstaden med sin undersköna nya hustru Jelena (Ruth Vega Fernandez). Till tonerna av Erik Saties pianostycken försöker alla finna sin plats, men det verkar redan vara för sent för romantik och andra illusioner.

Första akten utspelar sig på en veranda under ett veckat plåttak, och Jelena försitter inte ett tillfälle att posera som en sjöjungfru i utemöblerna. Det är åtminstone så alla ser på henne, även om hon i Ruth Vega Fernandez galanta gestaltning också försöker skaka av sig livsledan med en expressiv koreografi. Jakob Eklund är omutlig som professor med tvinnade ögonbryn, hög på sig själv men skrikig och vinglig vid minsta mothugg.

Det som i backspegeln gör det extra synd om människorna i Tjechovs pjäser är det diffusa framtidshoppet

Benjamin Moliner visar att Vanja är en komisk loser för alla tider, men det går ju inte bara att skratta åt honom. Och det som i backspegeln gör det extra synd om människorna i Tjechovs pjäser är det diffusa framtidshoppet. Den förrevolutionära ”Onkel Vanja” är på sin höjd protopolitisk – på Folkteatern putsar Sonja (Anna Lundström) på skäran men vi får vänta förgäves på hammaren.

Precis som i ”Tre systrar” finns det hur som helst ett sedan i ”Onkel Vanja”. I ”Tre systrar” siar den olyckliga soldaten Versjinin om en avlägsen men ljus morgondag, medan doktor Astrov i ”Onkel Vanja” oroar sig över avskogningen och därför planterar träd för kommande generationer. Vem har hjärta att berätta för honom hur det gått med naturen?

I Jonas Sjöqvists fönade uppenbarelse är doktor Astrov en McDreamy, som med vodka i blodet inte bara knäpper upp skjortans tredje utan fjärde (femte?) knapp. Folkteaterns uppsättning klarar den tragikomiska balansen med bravur, och skojar inte bort den råa existentiella kärnan i ”Onkel Vanja”. När Anna Lundströms Sonja i slutet fäster blicken i fjärran, och desperat maler på om att uthärda lidandet, försöker hon inte bli en ny Schopenhauer. Men det låter fortfarande mer äkta än peppig självhjälp.